Herr talman! Jag tackar kulturminister Parisa Liljestrand för svaret.

Det är absolut viktigt med samverkan mellan myndigheterna, staten och organisationerna. Jag har fått den här frågan från organisationerna. Detta är vad de vill se.

Ministern säger att regeringen hittills inte har prioriterat något lagstiftningsarbete på området. Samtidigt hänvisar hon till det som framfördes i budgetpropositionen för 2021, alltså en proposition från den dåvarande rödgröna regering som vi tillsammans bytte ut. Jag tycker att det är anmärkningsvärt. Man måste prioritera detta, för behovet finns. Regeringen säger i praktiken att man inte tänker göra något nytt. Man lutar sig mot slutsatser och bedömningar från tidigare regeringar, men problemen finns kvar.

Låt mig ta ett exempel till, herr talman. DC3:an Daisy deltog under Ddagen 1944. Därefter hjälpte hon till att bygga upp SAS och tjänstgjorde inom Linjeflyg och svenska flygvapnet. Sedan 1984 har hon flugit för Flygande Veteraner. Det här är inte bara ett flygplan utan också ett stycke levande historia.

Daisy kunde dock inte längre utgå från Bromma flygplats, som varit hennes naturliga kulturmiljö, eftersom moderna bullercertifieringskrav inte kunde uppfyllas. Problemet är att flygplanstillverkaren inte längre finns kvar och att det därmed inte finns någon möjlighet till typuppföljning. Resultatet blev att Flygande Veteraner tvingades flytta verksamheten till Västerås.

Det här handlar inte om att någon motsätter sig bullerkrav eller säkerhetskrav, herr talman. Frågan är om regler verkligen utformas med proportionalitet. När moderna krav tillämpas på historiska objekt utan möjlighet till rimliga avvägningar riskerar konsekvensen att bli att kulturarvet försvinner.

Liknande problem finns inom sjöfarten. Historiska fartyg omfattas av samma krav på livräddningsutrustning och skyddsanordningar som moderna fartyg. I vissa fall krävs ombyggnationer som förändrar fartygens historiska karaktär.

Liknande problem finns också inom järnvägen, där ideella föreningar drabbas av höga administrativa kostnader och förlorade intäkter. Samtidigt finns det exempel där hänsyn faktiskt har tagits. Vid införandet av European Train Control System, ETCS, avsattes särskilda medel för historiska järnvägsfordon. Det visar att lösningar är möjliga när viljan finns.

Min följdfråga blir därför: Om regeringen redan har visat att anpassningar är möjliga inom vissa områden, varför finns inte samma ambition för det rörliga kulturarvet i stort? Och om regeringen inte ser behov av ny lagstiftning, vilka konkreta åtgärder avser man då att vidta för att undvika att fler Daisyfall uppstår? Problemet finns fortfarande kvar.