Herr talman! Tack, kulturminister Parisa Liljestrand, för svaret!

Det rörliga kulturarvet på väg, till sjöss, på räls och i luften utgör en levande och betydelsefull del av Sveriges kulturarv. Det handlar om historiska fordon – fartyg, flygplan och järnvägsfordon – men också om den kunskap, de traditioner och det hantverk som är knutna till dem.

Det som gör det rörliga kulturarvet unikt är att det till allra största del inte förvaltas av staten. Det förvaltas i stället i huvudsak av ideella krafter – föreningar och enskilda engagerade människor som med egna resurser bevarar, använder och utvecklar historiska transportmedel och den kunskap som följer med dem. Endast en mindre del av Sveriges rörliga kulturarv återfinns inom statliga samlingar, och då ofta som statiska objekt på museer.

Herr talman! Kulturarvet blir dock inte levande av att stå bakom ett avspärrningsband eller i en monter. Det blir levande när det används. Ett ånglok måste kunna rulla, ett veteranflygplan måste kunna flyga och ett historiskt fartyg måste kunna gå på sjön. Problemet som lyfts av många aktörer är att det i dagens myndighetstillämpning ofta saknas förståelse för kulturarvets särskilda förutsättningar. Generella regler tillämpas ibland utan proportionalitet och utan möjlighet att väga kulturarvets värde mot andra intressen.

Det handlar inte om att dessa människor kommer till staten och säger: ”Ge oss bidrag!” Det handlar inte om att de ber om mer pengar, utan de säger: ”Ge oss rimliga regler! Ge oss lagstiftning som tar hänsyn till kulturarvet! Ge oss ett skydd som gör det möjligt att fortsätta bevara och använda det!”

Låt mig ta ett konkret exempel, herr talman. År 2017 köpte en tysk privatperson en Volkswagenbuss från 1982 på auktion i Sverige. Länsstyrelsen klassade fordonet som farligt avfall. Skälen som anfördes var bland annat defekta torkarblad, ett sprucket blinkerglas, en lös radioantenn och att det satt ett bilbatteri i bilen. Köparen ombads dessutom visa upp bilder på tidigare renoveringar, styrka sitt medlemskap i motorhistoriska föreningar och redovisa fordonsregisterutdrag.

Detta utvecklades ytterligare i en rättsprocess. Fyra år och en dag senare hävdes exportförbudet – fyra år senare! Under den tiden hade resurser förbrukats på rättsprocesser och administration i stället för att användas till det som egentligen var syftet, nämligen att bevara ett historiskt fordon. Detta väcker frågor om proportionalitet och rättssäkerhet.

Min fråga till kulturministern blir därför återigen: Vad avser ministern att göra för att säkerställa att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet faktiskt beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar och tillämpar proportionalitet i sina beslut?