Fru talman! När det är interpellationsdebatt försöker man ju gärna hitta något att debattera eller hitta något som man tycker olika om. Jag lyssnade väldigt noga på ledamoten Pia Trollehjelms inlägg och försökte hitta något som jag och regeringen inte håller med om. Det var tyvärr väldigt svårt, så jag kan inte lova någon brinnande debatt här.

Vi i regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har också lagt om politiken på det här området. Det är i år rekordmycket pengar som arbetar för vårt kulturarv.

Jag tror att jag och ledamoten delar uppfattningen att detta har blivit ännu viktigare i takt med att vi i landet blivit mer olika varandra i bemärkelsen att fler människor från många olika länder har kommit hit, var och en med sin förmåga och sina förutsättningar men med den viktiga utmaningen att hitta en gemensam framtid. Det är ju mycket lättare att vara på väg någonstans om man vet varifrån man kommer och har fast mark under fötterna.

Vi har arbetat i god samverkan om många saker för att åstadkomma detta. Det är saker som fler vägar in till arbete och att man ska ha arbetsgemenskap och kollegor som kan berätta om det nya landet. Det är att berätta hur saker och ting fungerar och hur saker och ting var förr för att skapa den här bilden av Sverige som man vill bygga vidare på tillsammans. Det är en kulturkanon – inte för att rangordna vissa böcker som bättre än andra, nödvändigtvis, utan för att visa att vi kommer någonstans ifrån och att vi på den här plätten på jorden har gjort något ihop som vi har ett ansvar för att vidareutveckla för kommande generationer.

Det är också de stora anslagsökningar vi har gjort till våra kulturfastigheter, självklart för att de som har bott här i generationer eller så långt tillbaka man kan skåda ska kunna ta del av vad man har gjort tidigare, vad Sverige är för typ av land och hur det blev som det blev – mycket blev rätt; andra saker hade kanske kunnat bli väsentligt bättre om man hade gjort annorlunda, precis som det är här och nu – men också för att alla de som har kommit till vårt land ska kunna få en uppfattning om vad det är för land de har fått möjlighet att leva i. Därigenom har de också, tycker jag, åtagit sig att fundera på hur man ska utveckla och göra det bättre för kommande generationer, för svenskar som föds här, oavsett var man är ifrån från början.

Vi är väldigt överens om att kulturarvet är väldigt viktigt. Det är viktigt ur så många olika dimensioner. Arbetsgemenskap och en gemensam idé om varifrån man kommer gör det också mycket lättare att vara på väg någonstans tillsammans. Det skapar ett samhälle där fler människor kan bli tillvaratagna, komma till sin rätt och göra bra ifrån sig.

Därför har vi också gjort de här stora ökningarna. Den mest bindande begränsningen har varit att det har saknats pengar. Jag skulle kunna återkomma till hur underfinansierat detta har varit. Vi har tillsammans ökat finansieringen till detta kraftfullt. Jag håller med ledamoten om att det kanske gör att det finns skäl att fundera på hur arbetet ska se ut lite mer systematiskt. Det har, som ledamoten berättade om, också funnits både sådana uppdrag och sådana inspel från myndigheter. Det var kanske inte så stor idé att göra det när det var så stor brist på resurser, men nu har de här resurstillskotten gjorts.

Vad som kommer i framtida budgetar är fortfarande en fråga för den budgetprocess som kommer. Men jag uppskattar ledamotens ordning här, och vi delar den. Man behövde göra resurstillskotten, och det finns kanske skäl att se över hur vi kan arbeta lite mer systematiskt med detta nu när det finns eller åtminstone har funnits pengar. Hur mycket pengar det kommer att finnas framöver är en fråga för framtida budgetprocesser och, vem vet, kanske också för valutgången. Det verkar ju skilja lite mellan det blågula laget och vänsterexperimentet i fråga om hur mycket man tycker att det är värt att satsa på vårt kulturarv.