Fru talman! Det är tyvärr inte seriöst. Med fina ord beskriver man vad man skulle vilja göra och säger att det är bättre att lyssna på debatten i stället för att titta så noga på hur vi röstar i verkligheten. Det är ju inte seriöst, fru talman! Det här handlar om regler som på riktigt är viktiga och om vårt förhållningssätt till framför allt våra småföretag.

Här står en socialdemokrat i talarstolen och hävdar att de värnar småföretagen. Han säger att de vill återinföra sjuklöneansvaret och att de egentligen inte var med på avskaffandet, som vid tidpunkten alltså kostade 2,6 miljarder. Nu tillför de 500 miljoner kronor och vill backa bandet och låtsas att de är för detta.

Det stämmer ju inte. Det kommer inte att räcka. Om man dessutom går vidare med sitt förslag om att avskaffa karensavdraget, vilket enligt den egna statsministerkandidaten Magdalena Anderssons beräkningar skulle kosta minst 5 miljarder, är man uppe i 8 miljarder i Socialdemokraternas budget som saknar täckning.

Man kan se till andra uträkningar, som har kommit fram till att det skulle kosta uppemot 20–40 miljarder. Då måste vi ställa oss frågan: Vem är det som ska betala? Om det inte är staten eller den enskilda individen som ska betala, vem är det då? Då är det alltså våra hårt arbetande företagare det handlar om.

Då är det magstarkt att stå här i talarstolen och säga att man står på småföretagarnas sida. Man förbereder ju en ordentlig käftsmäll åt dem, för man har inte finansierat sina förslag. Det är detta, fru talman, som jag vänder mig emot.

Från regeringens sida har vi varit väldigt tydliga med att vi vidtar andra åtgärder för att stärka småföretagarna, få hjulen att rulla, få igång tillväxten och se till att företagen kan växa och expandera i stället.

Den omfattande sjukfrånvaron kan, precis som ledamoten säger, bli orimligt betungande, givet att man kanske råkar anställa någon som har en sjukdom som går i skov och därför är borta länge. Då har man ett stort ansvar för arbetstagaren. Men då finns också det särskilda högriskskyddet. I korthet innebär det att när en arbetstagare sannolikt kommer att vara sjuk mer än tio gånger per år eller riskerar att få en eller flera långa sjukperioder finns det ett skydd för både arbetsgivaren och den enskilde. Även personer som har haft aktivitetsersättning omfattas av det särskilda högriskskyddet. Då ersätter staten arbetsgivaren för hela sjuklönekostnaden, och arbetsgivaren slipper karensavdraget vid sjukdom. Detta minskar arbetsgivarens kostnader vid hög sjukfrånvaro, och det förbättrar dessutom situationen på arbetsmarknaden för den som har eller annars antas få hög sjukfrånvaro, till exempel på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

Det fanns flera goda skäl till att ersättningen för höga sjuklönekostnader avskaffades. Jag vill här särskilt betona risken för felaktiga utbetalningar till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna. Det kan också konstateras att Försäkringskassan i en analys uppskattade att mer än hälften av ärendena gällande de här förmånerna kunde innehålla fel som innebar felaktigt utbetalda belopp.

En överväldigande majoritet i riksdagen röstade också för avskaffandet, bland andra interpellanten själv. Någon större oenighet i den frågan verkade det inte råda mellan oss två, i varje fall inte just den dagen.