Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Frågan riktades som sagt till en annan minister eftersom den åtminstone i min värld mer rör näringspolitik än sjukförsäkringar. Men nu är vi här.

Det stämmer att det gjordes förändringar i systemet 2015, men det infördes faktiskt 2010 av alliansregeringen. Men det är kanske en parentes.

Att det här lyfter sjuklönekostnaderna till staten kan man knappast säga är en del av problemet, eftersom hela syftet ju är att ha en annan fördelning av kostnaderna.

De flesta korttidssjukskrivningar beror på infektioner som förkylningar eller influensa, magsjukdomar och därefter, på tredje plats, psykisk ohälsa. Av dessa anledningar är det nog bara den tredje, psykisk ohälsa, som kan hänvisas till arbetsgivarnas arbetsmiljöansvar. De andra är knappast något som framför allt små företag kan påverka särskilt mycket.

Samtidigt är det så att vi drabbas olika mycket av dessa typer av sjukdomar genom livet. De som drabbas mest är unga, kanske till stor del på grund av att man har småbarn hemma, vilket naturligtvis leder till en del vab men också till egen sjukdom. Sedan avtar det när man blir äldre för att kanske öka något igen när man börjar närma sig pension.

Människor i olika yrken drabbas också olika hårt. Människor med tyngre fysiska jobb eller kontaktyrken, till exempel inom handeln, drabbas mer av korttidssjukskrivningar än andra.

Därför är det också fullt rimligt, fru talman, att vi har ett system för att fördela kostnaderna för denna typ av sjukdomar mellan företag, individer och staten. Det är en typ av kollektiv försäkring, där vi omfördelar kostnaderna och anpassar efter olika delar av livet och olika behov som de flesta av oss har. I det specifika fallet fördelar vi om från företag som riskerar mer på grund av sin struktur med få anställda, åldern på dem man anställer och den bransch företaget verkar i.

Under debatten i samband med att detta avskaffades anfördes det från regeringshåll att det bara handlade om 13 000 kronor per anställd, i snitt. Så kan man såklart säga. Men det är också detta som systemet med en försäkring mot de höga sjuklönekostnaderna syftar till: att jämna ut kostnaderna mellan företagen så att den som har fyra anställda inte ska drabbas extra hårt om en av dem är sjuk lite oftare under en period.

Att återigen införa ett sådant här system ligger nu i vår budgetmotion för 2026, och jag hoppas att det blir verklighet – precis som flera av remissinstanserna, som protesterade när detta togs bort, till exempel Svenskt Näringsliv, Företagarna, Lantbrukarnas Riksförbund, LO med flera.

Det som i stället borde göras är att förbättra kontrollen av utbetalningarna, kanske via Utbetalningsmyndigheten, som har detta som syfte. För det fanns faktiskt problem med det gamla systemet. Det pekades det på bland annat i en riksrevisionsrapport. Men då borde man ju förbättra i stället för att ta bort.

En annan förbättring som borde göras parallellt med detta är att avskaffa karensavdraget. Precis som ersättning för höga sjuklönekostnader skulle en solidarisk försäkring som ger människor bättre förutsättningar att planera sin ekonomi vara ett bra steg framåt mot ett bättre Sverige. Om vi både inför ett system för ersättning och avskaffar karensen värnar vi dem som arbetar och de små företagen och slår ett slag för svensk tillväxt.