Herr talman! Det är ingen som blir förvånad över att finansministern har en annan syn på skatter än vad vi socialdemokrater har. Det har vi diskuterat flera gånger. Vi socialdemokrater tror ju på en stark välfärdsstat.

Sverige befinner sig i en lågkonjunktur. Arbetslösheten är hög, och ungdomsarbetslösheten är högre. Tillväxten är svag, och kommuner och regioner pressas hårt. Samtidigt vet vi att antalet personer som lever i fattigdom har ökat kraftigt. Det rör sig om människor som inte har råd med en grundläggande levnadsstandard. Det är en annan fråga som ministern och jag har diskuterat flera gånger.

Det här läget är inte en slump, utan det är ett resultat av en politik som prioriterar breda skattesänkningar framför investeringar och som har gynnat dem med högst inkomster samtidigt som barnfamiljer har fått det allt svårare. Regeringen har sänkt skatten för höginkomsttagare och valt att inte höja barnbidraget. Det här är en politik som inte sluter klyftor.

Låt mig gå in på frågan om arbetsgivaravgifter. De är inte bara en kostnadspost, utan de finansierar vårt gemensamma trygghetssystem: pensioner, sjukförsäkringar och föräldraförsäkringar. När man sänker dem måste man också vara beredd på att förklara hur välfärden egentligen ska finansieras.

Vi socialdemokrater väljer en politik som sätter arbete före skattesänkningar, som sätter barnfamiljer före höginkomsttagare och som investerar i människor, inte i tillfälliga rabatter. Vi väljer ett Sverige där unga får chansen att växa, bidra och leva trygga liv.

Det är dags att lämna högerns misslyckanden bakom oss. Sveriges unga förtjänar bättre. Precis så som min kollega avslutade sitt anförande vill jag fråga om ministern har någon egen tanke om huruvida det här är en bra reform när den kan missbrukas på det här sättet.

(Applåder)