Fru talman! Om Anna Wallentheim var positiv får väl jag vara dysterkvisten här i dag. Det brukar jag inte vara, men det är dags.

Jag blev väldigt besviken över svaret och över icke-svaret, kanske man kan säga, om de barn som är extra sårbara och utsatta och som vi vet att gängen riktar in sig på att rekrytera. Det är inte bara rekrytering på nätet, crime as a service, utan vi vet att gängkriminella står utanför anpassad skola där barn med intellektuell funktionsnedsättning går. Vi vet också att barn som inte klarar skolan är extra utsatta. Vi vet att barn med NPF-diagnoser som inte får rätt hjälp i tid är extra utsatta för att dras in i gängen. Och vi vet att barn som utsätts för våld i hemmet är extra sårbara.

Jag menar att det är otroligt viktigt att prata om utsatta barn när det gäller nyrekryteringen till gängen och våga se sambandet mellan att först vara brottsoffer och sedan bli förövare. Gör vi inte det, justitieministern, då kommer vi inte att kunna sätta in rätt insatser, och då kommer vi inte att få stopp på våldsspiralen. Ställer vi inte rätt diagnos kan vi inte sätta in rätt medicin.

Vi har kunskapen. Vi får den genom gedigen internationell forskning, bland annat från Storbritannien. Vi får den från Barnombudsmannen, till exempel i rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Vi får den från Brås rapporter, bland annat den om barn under 15 år som begår allvarliga brott.

Vi ser i Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar att även när polis, skola, socialtjänst och sjukvård vet om att det kan finnas våld i hemmet avvaktar man i stället för att agera. Här går utvecklingen åt fel håll. Barn får vänta för länge när de blivit utsatta för barnfridsbrott. De utreds inte i tid. Vi ser hur tidsfrister inte hålls när barn utsätts för brott. Vi ser hur Unizon och Roks larmar om nedläggningar av skyddade boenden.