Fru talman! Om jag var negativ i mitt första inlägg ska jag vara mer balanserad nu. Jag uppskattar ministerns svar. Man önskade såklart mer, men det var svårt på fyra minuter när vi var så många deltagare. Dock finns det ytterligare en sak jag skulle vilja beröra.

I mitt första anförande höll jag mig till att tala om tjejer och unga kvinnor som alltmer dras in i kriminaliteten, men det finns ett verktyg jag anser att vi måste beröra ytterligare. Det handlar om Kriminalvårdens viktiga arbete. Det är förstås viktigt med förebyggande arbete och stark brottsbekämpning. Men sedan då? Kriminalvården står ju, som vi vet, inför stora utmaningar. Beläggningen är extremt hög. Personalen vittnar om att de går på knäna. Barn- och ungdomsavdelningar ska in i befintliga miljöer. Antalet incidenter har ökat. Beslut i denna kammare frestar på deras verksamheter ytterligare och kommer att göra det under lång tid framöver.

Kriminalvården varnar för att utvecklingen riskerar att påverka möjligheterna till återanpassning. Det är allvarligt. Kriminalvården ska aldrig bara vara en plats där människor låses in. Det ska också vara platsen där återfall ska förebyggas, där missbruk och destruktiva normer ska brytas och där utbildning, behandling och rehabilitering ska fungera.

Det är såklart viktigt att låsa in farliga människor, men politiken måste också vara långsiktig och fungera i praktiken. Då måste vi se till att Kriminalvården har kapacitet, personal och resurser för att hantera konsekvenserna. Annars riskerar vi ett system där fler människor sitter inne under längre tid men där färre får rätt stöd att lämna kriminaliteten bakom sig. Vi riskerar att få ett samhälle där gängkriminella en dag släpps ut och fortfarande är gängkriminella. En fungerande kriminalvård handlar ju ytterst om något så enkelt som att den som avtjänat sitt straff ska komma bättre ut.