Fru talman! Jag tackar för möjligheten att diskutera gängkriminaliteten i riksdagens kammare. Att få bukt med det samhällsproblemet är en angelägen fråga.

Vi är många som minns valrörelsen för fyra år sedan då Moderaterna, Sverigedemokraterna och de övriga regeringspartierna gick till val på att komma till rätta med den utveckling som vi alla är helt överens om att vi vill bryta.

Jag tänkte ägna några ord och några minuter åt att diskutera om justitieministerns och statsministerns påstående i Aftonbladet för några månader sedan faktiskt stämmer, det vill säga att vi skulle kunna bli av med problematiken om de får fortsätta i fyra år till på samma sätt. Den fråga vi behöver ställa oss är: Stämmer det?

Om vi tittar på verkligheten ser vi något helt annat. Det är sant, precis som ministern sa tidigare i debatten, att skjutvapenvåldet och det dödliga våldet har gått ned. Det tycker vi alla i riksdagen är superbra. Vi är helt överens om att det är en positiv trend och att vi ska göra allt vi kan för att bekämpa det dödliga skjutvapenvåldet.

Samtidigt ökar sprängningarna, som ligger på historiskt höga nivåer. Faktum är att vi sticker ut i Europa som det land där det sprängs mest, och det är de ungdomar som fortsätter att rekryteras in i gängen som står för de här uppdragsbrotten. När polisen tittade på lägesbilden i höstas konstaterade de att rekryteringen till gängen är fortsatt hög och att det fortfarande finns ungefär 17 000 personer i kretsarna kring de kriminella gängen.

Vi är överens om mycket i kriminalpolitiken, precis som lyftes upp tidigare i den här debatten, särskilt när det kommer till fler poliser, bättre verktyg och straffskärpningar som slår mot gängkriminaliteten och den grova organiserade brottsligheten, och vi är redo att göra mer för att göra något åt problemet. Men ingenstans i debatten så här långt, inte heller i det svar som vi har fått ta del av, har regeringssidan nämnt ord som förebyggande eller att komma till rätta med rekryteringen till gängen. Ur det perspektivet – när det kommer till att göra något åt nyrekryteringen till gängen – är de senaste fyra åren en förlorad mandatperiod.

Samtidigt som regeringen har fört en politik för fler poliser och sett över straffskärpningar, för att den vägen försöka komma åt rekryteringen, har vi sett att kön växer och att fler står på tur. Man har satt kommunerna på svältkur. Samtidigt som kostnaderna för familjer och välfärden har ökat dramatiskt har regeringen under den här mandatperioden fört en ekonomisk politik som fått Sveriges Lärare att varna för de värsta nedskärningarna på 30 år.

Socialsekreterarna slår larm och säger att fler och fler kollegor varslas och att man inte anställer dem som ska göra arbetet för att bryta rekryteringen. Vi har också sett att antalet barn som är inblandade i grova våldsbrott och mordärenden är rekordstort; faktum är att det har ökat med 500 procent under regeringens tid vid makten.

Det här är en förlorad mandatperiod. Vi är överens om mycket, men vi är inte överens om bristen på förebyggande insatser. Ministern bygger upp en falsk motsättning i sitt svar. Vi är för poliser, vi är för verktyg och vi är för en skarp lagstiftning för att komma till rätta med den grova organiserade brottsligheten. Men vi är emot att man lutar sig tillbaka och vill få fyra år till med en nedskärningspolitik för skola, socialtjänst, barnfamiljer och kampen mot arbetslöshet. Då, menar vi, kommer gängens möjligheter att fortsätta att rekrytera barn in i grov kriminalitet att öka.

Den fråga som ministern ska ställa sig är om vi har råd med fyra nya år med Tidöregeringen. Är det inte dags att erkänna att det krävs både fler poliser och satsningar för att bryta gängrekryteringen?