Fru talman! Enligt justitieministern halverades antalet dödsskjutningar förra året. Den beräkningen bygger på att skolskjutningen i Örebro räknas bort. Även om det inte var en gängskjutning, vilket är vad den här debatten handlar om, vill jag ha sagt att vi aldrig får glömma eller negligera det fasansfulla som inträffade på Risbergska. Även den typen av dödligt våld – med skjutvapen, ska tilläggas – måste bekämpas och förebyggas med alla medel. Det gäller givetvis allt dödligt våld. Alla människoliv räknas. Alla är lika mycket värda.

Det senaste decenniet har Sverige plågats av rå och hänsynslös organiserad brottslighet, brutalt våld och annan systemhotande kriminalitet. Detta har med rätta föranlett omfattande åtgärder och stora ansträngningar för att vända utvecklingen.

Den förra Sregeringen påbörjade omläggningen, men det var långtifrån tillräckligt. Den förra Sregeringen har givetvis ett mycket stort ansvar i detta. Vi tar det ansvaret. Det är därför vi har omprövat och lagt om vår politik.

Vår kritik mot regeringens politik i kampen mot gängen handlar egentligen inte om det som regeringen gör utan snarare om det som regeringen inte gör. Det gäller främst att bryta nyrekryteringen. Under den här mandatperioden har antalet barn under 15 år som misstänks vara involverade i mordärenden ökat med över 700 procent. Det har skett samtidigt som regeringen har satt kommunerna, som utför mycket av det tidiga och förebyggande arbetet för att bryta nyrekryteringen, på avmagringskur.

Vi socialdemokrater är beredda att göra allt som krävs – allt som är rättssäkert och träffsäkert. Det handlar om såväl repression som prevention. Vi accepterar inte att barn vaknar i panik med glassplitter i sängen när ännu en port bombas i ett svenskt bostadsområde. Vi accepterar inte att vanliga, hederliga, oskyldiga människor tvingas fly från skjutningar på öppen gata mitt på ljusa dagen i vårt land. Vi accepterar heller inte att föräldrar ligger sömnlösa om natten av oro för att deras barn ska hamna i gängens vidriga klor.

Vi har gjort läxan. Det är därför jag är något förvånad över att regeringen nu, genom att ta ut segern i förskott, gör samma misstag som man anklagar den förra Sregeringen för att ha gjort. Att utrota gängkriminaliteten de kommande fyra åren är givetvis en mycket lovvärd ambition, men det finns tyvärr inte så mycket som pekar på att man kommer att lyckas med detta. Regeringen lutar sig enbart mot att skjutningarna har blivit färre sedan värstingåret 2022, då Foxtrotkriget rasade som allra värst, och ser inte helheten. Regeringen blundar för att antalet sprängningar har dubblerats, att den kriminella ekonomin har växt och att nyrekryteringen har skenat under Tidöregeringens vakt. Det jag ser är att kampen mot gängen är långtifrån vunnen.

Finns det något som justitieministern tycker att regeringen har misslyckats med under den här mandatperioden? Och vad borde nästa regering – oavsett färg, eller kanske rent av i samförstånd – prioritera härnäst?