Herr talman! Jag tackar ledamöterna för möjligheten att diskutera de frågorna vidare.

Min enkla poäng var att det är klart att vi inte är framme. Det är klart att vi har ett enormt problem med den kriminella ekonomin. Men det vi har fått är en precis uppfattning om den kriminella ekonomin, vilket så att säga inte låg i skrivbordslådan när vi klev in på Justitiedepartementet. Vi ärvde i stället vaga uppfattningar om att det kunde handla om en omsättning på 100–150 miljarder.

Vi ärvde också den där listan jag nämnde – Ivos lista med 40 punkter. En enda av dessa 40 punkter var på gång från den förra regeringen. Hade vi vetat om detta hade vi nog opponerat oss ännu hårdare mot den listan före valet. Den är så att säga ett manifest över en helt enastående handlingsförlamning som möjligen gör det lite mindre trovärdigt när Socialdemokraterna nu kommer med sitt klassiska ”Det görs för lite, och det görs för sent”.

Jag har också läst dessa index och tagit del av de olika rapporterna. Går vi på djupet ser vi att det här inte precis är något som har uppstått det senaste året utan att man tar fasta på en utveckling över ett decennium i Sverige. Det gäller inte minst det dödliga skjutvapenvåldet, som trots allt är det som verkligen har satt Sverige på en internationellt helt unik plats när det gäller organiserad brottslighet. Vi kan läsa de här rapporterna och se att man pekar på att det dödliga skjutvapenvåldet i Sverige tredubblades under tio år.

Att vi nu har halverat det dödliga skjutvapenvåldet är naturligtvis ett helt avgörande steg för att också komma vidare och ta itu med allt annat som driver våldet, och där är den kriminella ekonomin helt avgörande. Vi är helt överens om – det var visserligen jag som sa det, men jag uppfattade det som att det bekräftades – att narkotikan naturligtvis är en mycket väsentlig del av den men att annan ekonomisk brottslighet har gått om narkotika som huvudsaklig intäktskälla. Det gör att vi måste rikta hela den demokratiska rättsstatens kraft också mot den kriminella ekonomin.

Det jag redogjorde för var alltså dels sådant vi har gjort, dels sådant som är på gång och dels sådant som ligger framför oss. Jag tänker upprepa mig gällande att få riktig systemkraft och så mycket utbyte som möjligt. Jag nämnde rikspolischefen, som säkert tycker att regeringen ska göra mer – och det måste regeringen göra. Men det där var framför allt uttryck för insikten att hela Myndighetssverige, hela Kommunsverige och hela Regionsverige måste dra åt samma håll och flytta fram positionerna om man ska få systemkraft mot den kriminella ekonomin.

Ska jag nämna någonting som vi ännu inte har talat om vill jag ta upp insikten om hur man får till stånd den informationsdelning som vi nu äntligen får till. Efter 50 års debatt river vi nu sekretesshindren så att det går att dela information mellan våra myndigheter.

I nästa steg måste vi få till stånd ett helt annat informationsutbyte mellan statliga aktörer och det privata näringslivet. Om de ska kunna samarbeta mot den kriminella ekonomin måste vi få till informationsflöden, och det är verkligen ett helt nytt steg som kräver stora reformer under nästa mandatperiod. Jag hoppas att de kommer att genomföras med brett stöd här i kammaren. Det tror jag är en otroligt viktig sak.

En annan sak är att nu få full kraft i de breda strukturer som vi bygger upp i form av ett finansiellt underrättelsecentrum och det nationella centret för förverkande. Det handlar också om att utveckla våra akrimcenter. Om det är ett område som jag tycker har fått för lite uppmärksamhet både under den här mandatperioden och tidigare är det arbetslivskriminaliteten.

Vi har på senare tid sett polisrazzior, inte minst på Stegra i Boden, som så att säga bekräftar på djupet vilka problem vi har med arbetslivskriminalitet i det här landet. Där finns det väldigt mycket mer att göra för att få kraften. Akrimcentren var ett bra initiativ, men det är egentligen bara ett embryo till de strukturer vi måste bygga för att på allvar kunna ta itu med den delen av den kriminella ekonomin.

All in all: Om vi tittar på den organiserade brottsligheten i stort, som är det som återspeglas i de rankningar, index och rapporter som det refereras till, ser vi alltså att det inte råder någon tvekan om att halveringen av våldet är en otroligt central pjäs för att förändra även den bilden. När det gäller den kriminella ekonomin och andra delar av den organiserade brottsligheten måste vi göra väldigt mycket mer, och jag har redogjort för en hel del av det som är på gång.