Herr talman! Tack så mycket till justitieministern – och förstås till min partikollega, som har begärt den här debatten, för det är en viktig fråga.

Vi pratar ju ofta om den organiserade brottsligheten och hur den tar sig uttryck i sprängningar och skjutningar som plågar vårt land. Det är viktigt att vi pratar om det, och det är viktigt att vi tar tag i det. Det är vi helt överens om.

Det som vi kanske inte alltid pratar lika mycket om är att bakom vapnen finns pengarna. Om pengarna inte finns blir det mindre möjligt att köpa de där vapnen. Och bakom pengarna finns i allt större utsträckning företag – företag som skapas för att kunna utöva ekonomisk brottslighet och kriminella aktiviteter.

Det sorgliga är att samtidigt som kriminella i allt högre utsträckning använder företag som brottsverktyg och dessutom använder pengarna till att begå skändliga handlingar mot oss alla och mot samhället fortsätter seriösa företagare att betala skatt. De följer regler och tar ansvar för sina anställda. De konkurreras då ut av aktörer som fuskar med moms, utnyttjar arbetskraft, tvättar pengar och använder hot och våld som affärsmodell. Det här är alltså inte bara ett brottsproblem. Det är ett näringspolitiskt problem, och det är ett välfärdsproblem. Det undandrar pengar från det som vi vill, kan och ska finansiera gemensamt.

Justitieministern har väldigt tydligt berättat om vilka insatser som regeringen har gjort. Justitieministerns budskap är att man har gjort mycket för att agera mot den ekonomiska brottsligheten. Men sammanfattningsvis, precis som min kollega Ingela Nylund Watz läste upp och sa i sitt anförande, är det inte vad studier visar. Vi har inte kommit åt den ekonomiska brottsligheten.

Jag vill lyfta upp en rapport som OECD har lagt fram om Sverige. Huvudbudskapet är i praktiken detta: Sverige har goda ambitioner och starka institutioner men är svagt på faktisk lagföring och företagsansvar när det gäller ekonomisk brottslighet och korruption. Sveriges förmåga att utreda och lagföra internationell korruption och företagsrelaterad ekonomisk brottslighet väcker allvarlig oro.

För att översätta det här till vanlig svenska: Sverige är riktigt dåligt på att bekämpa ekonomisk brottslighet – faktiskt sämst i klassen av de länder som OECD har tittat på.

Det här innebär ju att vi har mycket mer som behöver göras därför att ekonomisk brottslighet är dåligt därför att det undandrar resurser från vårt samhälle och det gemensamma. Det undergräver möjligheterna för seriösa företag att konkurrera på lika villkor. Och pengarna som man får ut av detta används till sprängningar, skjutningar och annan brottslig verksamhet. Det undergräver tilliten i vårt samhälle.

Frågan från min kollega Ingela Nylund Watz är alltså synnerligen skälig. Vad behöver, ska och planerar regeringen att göra mer?