Herr talman! Jag har för all del inget som helst problem att ha en debatt om de stora världsreligionerna, om islam och om vad som står i Koranen. Vi behöver inte vara rädda för en sådan diskussion.

Men det vanskliga är vad som egentligen är de praktiska slutsatserna av analysen. För mig gäller den praktiska slutsatsen inte i första hand en analys av texter i Koranen. Man kan analysera en och annan helig skrift och hitta sådant som också är misshagligt, utan att relativisera. Det är inte i första hand ett studium av de heliga skrifterna som har lett mig till min slutsats.

Om man använder ett religiöst sammanhang – det handlar primärt om moskéer – som en plattform för radikalisering och odlande av extremism och som en inkörsport för utländskt inflytande eller spioneri ska den demokratiska rättsstaten Sverige vara kompromisslös i relation till det.

Vi kan också diskutera vad som är islam och vad som är politisk islam. Min poäng är att skyddet för individuella fri- och rättigheter är just individuellt. För mig är det en väldigt viktig sak att fredliga människor ska kunna utöva sin tro också i Sverige, och det perspektivet måste omfamna också dem som tror på en annan gud än jag själv gör.

Därför får jag säga att jag inte riktigt vet vart interpellantens textanalys egentligen leder. Vi kan titta på våra relationer med andra länder. Det är ingen tillfällighet att vi kan samarbeta med flera länder som har en mer moderat syn på islam i olika avseenden, till skillnad från andra som är mer extremistiska. Skulle den nyansskillnaden inte spela någon roll i våra internationella relationer?

Vi ska vara stenhårda mot extremismen och gå hårt mot den utländska finansieringen, som är ägnad att främja spioneri, utländskt inflytande och en otillbörlig underminering av den svenska demokratin. Men vi ska också värna det som är ett grundackord i den svenska demokratiska rättsstaten, nämligen vars och ens möjlighet att utöva sin religion enskilt och tillsammans med andra.

Interpellationsdebatten var därmed avslutad.