Herr talman! Låt mig börja i den här änden: Det finns några saker som vi kan vara överens om.

Det första är insikten om att det finns moskéer i Sverige som används som arenor eller plattformar för radikalisering, utländskt inflytande eller spioneri. Detta är en realitet. Det är väl belagt och i sig ingenting som är tvistigt.

Det andra, som det också är väldigt enkelt att vara överens om, är att Sverige har förhållit sig väldigt naivt och passivt i förhållande till den insikten, också när saker väl har inträffat. Det är därför vi nu gör så väldigt mycket för att komma åt det våldsbejakande och det extrema, de bredare politiska anspråken och utländska donationer som är ägnade att skapa inflytande för krafter utanför landets gränser.

Det är så man ska förstå vår åtgärdskatalog: tydligheten när det gäller att brott ska bestraffas och att statsbidrag inte ska betalas ut. I den mån det förekommer ska det ändras. Det är väldigt tydligt att intentionen är kristallklar: Det ska inte betalas ut några bidrag till verksamheter som främjar sådant som jag just talade om. Det är därför vi nu med nya lagstiftningsförslag förhoppningsvis stryper förekomsten av utländska donationer till denna typ av religiösa miljöer. Det är därför vi också ser till att våra myndigheter är väldigt alerta i relation till individer som bär det utländska inflytandet, terrorhotet eller extremismen i Sverige.

Däremot är det något jag inte får ihop när den här SD-trion står här och pratar. Vi har pratat ganska många gånger med Richard Jomshof om detta, och vi börjar alltid i det som jag tycker är väldigt legitimt: bekämpandet av extremismen. Men det går bara ett eller två meningsutbyten innan det bredare anspråket kommer. Jag säger inte att detta är en debatt som inte ska kunna föras i vårt demokratiska samtal, men det är en annan fråga, enligt min uppfattning.

Jag vill ändå koppla ihop den frågan med något som sades av en av partibröderna här, som konstaterade att vi har en miljon personer i det här landet som kulturellt eller religiöst finns i ett muslimskt sammanhang och som uppenbarligen inte är extremister allihop. Ganska många av dem är till och med svenska medborgare med, om vi nu ska närma oss detta konstitutionellt och inte personligt, exakt samma fri- och rättighetsskydd som var och en av oss som för den här diskussionen.

Jag skulle vilja säga att det är en ganska osvensk position att neka dem deras rättigheter. Om vi kollar på religionsfrihetens utveckling i det här landet ser vi att en kärna i den förstås har varit att få utöva sin religion själv och med sina nära, och i samspel med andra.

De positionerna – å ena sidan insikten att en miljon inte är extremister, å andra sidan Richard Jomshofs anspråk på att vi inte ska tillåta en enda moské i Sverige – hänger inte ihop för mig. Ni tappar mig på vägen.

Jag är helt för att Sverige på ett helt annat sätt än tidigare måste ta itu med de radikala. Jag är helt med på att väldigt många common sense-synpunkter på det här området har avfärdats eller misstänkliggjorts som rasism eller intolerans. Jag är helt med på att den verktygslåda vi tog över var alltför illa utrustad att hantera detta. Men jag står också verkligen upp för att vi nu gör den förflyttningen.

Det refereras till andra länder här. Man talar om Danmark och Frankrike – Nederländerna har inte nämnts, men det finns andra länder vi kan lära oss av. Men det är få som säger att vi ska röka ut alla muslimer eller inte låta människor träffas och utöva sin religion tillsammans.

För mig är detta en helt avgörande sak, och jag tror också att det är avgörande över tid, så att vi ska komma rätt i dessa frågor, alltså så att vi både röker ut extremismen och värnar Sverige som ett fritt och öppet samhälle.