Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om omvändelseförsök.

I reservationen yrkar oppositionen gemensamt på att gå vidare och täcka in alla de former av omvändelseförsök som förekommer, även om vissa nu täcks in i propositionen. Vi menar att detta är väldigt viktigt och att man inte får missa enstaka händelser eller sådana som inte är tydliga, så att säga. Vi tror att en särskild lagstiftning här skulle kunna betyda mycket också när det gäller att täcka in syftet med dessa kränkningar och att det skulle ha en normerande effekt att gå vidare med detta.

Med det sagt står vi i Vänsterpartiet bakom propositionen och yrkar i övrigt bifall till utskottets förslag.

Psykiskt våld är någonting som under lång tid har varit problematiskt för juridiken att hantera. Att det finns i det verkliga livet har vi varit varse länge – i varje fall sedan utredningen Kvinnofrid, där kvinnofridsbrottet föreslogs, publicerades 1995. Då menade man att straffansvaret skulle omfatta redan kriminaliserade handlingar men också beteenden som inte var kriminaliserade men på ett effektivt sätt bidrar till att skapa en situation som kan jämföras med psykisk terror. Detta är intressant att lägga märke till i dag, då vi verkar tro att frågan är ny.

Nya analyser har dykt upp i samband med barnfridsbrottet. Även här har man haft problem att tackla det psykiska våldet. Jag skulle vilja påstå att vi fortfarande inte har täckt detta. Vi skulle kunna säga att det psykiska våldet är ett rättstomt rum. Man försöker att markera mot det med punktinsatser.

Konventionerna är tydligare. I FN:s kvinnodeklaration talas det om fysisk, sexuell och psykisk skada. Istanbulkonventionen är ännu tydligare i sin definition av våld mot kvinnor och inkluderar varje fall av könsrelaterat våld – fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt. Här dyker det ekonomiska våldet upp på ett tydligt sätt. Det är extremt viktigt att vi försöker hantera det.

Psykiskt våld är ett avsiktligt beteende som på ett allvarligt sätt påverkar en annan persons psykiska integritet. Det är upprepningen som skapar särskilda skador. Jag tycker att vi har fått väldigt bra exempel från talarstolen, inte minst från Sanna Backeskog, på hur detta successivt bryter ned personer.

Vi får förstås inte glömma barnkonventionen. Vi måste ha barnen i fokus när vi pratar om det psykiska våldet. Införandet av rubriceringen barnfridsbrott har ju inneburit ett genombrott, men det finns också andra dimensioner av det som barn utsätts för och som går in under psykiskt våld.

Man kan trakassera och hota genom materiellt våld, som har med affektionsvärde att göra. Man kan också rikta våldet mot husdjur. Det kan vara extremt vanskligt och obehagligt för både barn och vuxna. Det kan handla om föremål som en utsatt person har ärvt eller fått från någon som har betytt väldigt mycket. Våld mot husdjur handlar juridiskt sett om skadegörelse. Djur är ting inom juridiken, men de kan vara oerhört värdefulla emotionellt.

Även de digitala konsekvenserna blir numera omfattande. Man kan bevaka en person väldigt intimt och egentligen följa varje steg.

Som har framhållits tidigare här i talarstolen handlar det i regel inte bara om en form av våld utan om en hel palett. Det kan börja med makt och kontroll i form av psykiskt våld för att sedan successivt övergå i olika former av fysiskt våld och sexuellt våld. Allt detta får väldigt allvarliga konsekvenser, men det som sitter kvar inombords är det som verkligen sätter djupa spår och innebär risk för personens psykiska hälsa. Detta är något som forskningen markerar. Jag hör till dem som har kunnat följa kvinnojourernas arbete sedan slutet av 70talet. Det här är mer än väl känt, men det uppmärksammas tyvärr inte alltid på samma sätt inom våra professioner. De borde kunna mer om detta.

Det handlar alltså om makt och kontroll och om att livsutrymmet minskar. Inom forskningen talas det om våldets normaliseringsprocess. Man reduceras successivt som individ, och självkänslan försvinner.

Något som komplicerar, och som jag tycker är allvarligt, är att våra paragrafer i dag inte alltid träffar det våld som pågår i ungas parrelationer. Dessa relationer kan vara mycket mer tillfälliga och kortvariga, och de uppfattas kanske inte som närståenderelationer i straffrättsligt hänseende. Skrivningen om psykiskt våld kommer att kunna avhjälpa en del av dessa brister.

Jag skulle också vilja markera mot den utveckling vi ser när det gäller praxis. Domstolen glider undan från det som var meningen med lagstiftningen om kvinnofridsbrott. Man behandlar inte upprepade lindriga gärningar som kvinnofridsbrott eller fridskränkningar. Högsta domstolen har gjort en markering som jag hoppas får genomslag. Jag tror att denna reform när det gäller psykiskt våld kan bidra till att vi förstår att det allvarligaste inte alltid är det som ger upphov till synliga skador, blodvite, armbrott och så vidare. Det allvarligaste kan i stället vara våldets kontinuitet.

Vi måste ständigt kräva kunskap. Vänsterpartiet har gjort det upprepade gånger och fortsätter att göra det. Hela samhällsapparaten måste bli mycket mer kompetent på detta område.

Remissinstanserna har generellt varit positiva till reformen men har också pekat på risker. Jag skulle vilja uppehålla mig lite vid detta.

Sveriges Kvinnoorganisationer, Unizon, Roks och till och med Åklagarmyndigheten har markerat att det här kan missbrukas. De nämner att män ibland kommer med motanklagelser om att kvinnan skulle ha tvingat mannen att använda fysiskt våld genom att utöva psykiskt våld. Jag tror att man verkligen måste vara uppmärksam här, men man måste också inse att psykiskt våld inte är en ursäkt för motparten att övergå till fysiskt våld eller kanske till och med grovt fysiskt våld.

Vi måste återigen bromsa detta genom kompetens och kunskap. Vi får inte acceptera dessa former, som kan användas både i mål om övergrepp och i frågor om vårdnad och umgänge. Vi ser tyvärr sådana exempel i praxis i dag, vilket i vissa fall får förödande konsekvenser. Tintin nämndes tidigare, och det finns fler fall där barn har dödats som ett straff riktat mot en kvinna.

Vi måste vara medvetna om könsmaktsordningen och bevaka att den inte missbrukas så att brottsoffren drabbas.

Jag skulle också vilja ställa frågor om preskriptionsreglerna. Det låter kanske konstigt, men de har ställt till problem när det gäller kvinnofridsbrott och fridskränkningsbrott. Hur ska man räkna preskriptionstiden? Ska man utgå från de enskilda handlingar som utgör brottet eller från den tid då våldet upphör? Den frågan hänger i luften nu.

Lagrådet bad att man skulle utveckla detta i propositionen. Man har gjort det lite grann, men det är väldigt tveeggat. Man menar att det skulle kunna vara när brottet i sin helhet har upphört, men man överlämnar till praxis att bedöma om det ska gå till på ett annat sätt.

Här gäller det att vi fortsätter att följa rättsutvecklingen och att vi gör detta på ett seriöst sätt, så att det får önskad effekt och inte missbrukas och så att inte olika former av snubbeltrådar kommer in även i det här. Vi vet att rättssystemet tyvärr ofta är motstridigt när det handlar om reformer som ska gynna kvinnor och barn.