Fru talman, ledamöter och alla dansglada svenskar där hemma! I dag, eller rättare sagt från och med den 1 juli 2026, gör vi något riktigt fint tillsammans. Vi sänker momsen på danstillställningar från 25 till 6 procent. Äntligen får dansbanden och deras publik samma respektfulla behandling som teatern, operan och de stillasittande konserterna. Det är inte bara fråga om en skatteändring utan det är ett steg i rätt riktning – och ett svängigt sådant!
Och fru talman, tänk efter: Biljetter till kulturevenemang som teater och konserter var före 1997 helt momsbefriade, samtidigt som biljetter till musiken på dansbanan även då drabbades av full moms. När den socialdemokratiska regeringen den 1 januari 1997 införde en lägre kulturmoms på 6 procent, som en anpassning till EU:s regelverk, eller EG som det då hette, underlät man, när man då hade chansen, att även låta dansbandstillställningar få ta del av den lägre så kallade kulturmomsen.
Vi har alltså under lång tid och med många olika regeringar haft en märklig gränsdragning. Sitter du stilla och lyssnar på en ballad var det före 1997 helt momsfritt och därefter endast 6 procent moms. Men skulle du få för dig att resa dig upp, ta din partner i hand och börja dansa en tryckare, då blir det plötsligt full moms. Det är lite som att säga att kramgoa låtar får ni lyssna på med skatterabatt, men rör ni fötterna i takt blir det straffskatt!
Fru talman! Dansbandsbranschen har under hela 2000-talet varit under hård press. Antalet folkparker och dansställen har stadigt minskat sedan 80-talet, och pandemin blev ett dråpslag för hela branschen med restriktioner och uppmaningar om minskad social kontakt.
Och även om man fick ta del av de allmänna stödpaketen som togs fram för näringslivet under pandemin var stöden dåligt anpassade för den verksamhetsform som dansbanden verkar under. Många dansanläggningar fick lägga ned eller gå i konkurs, och dansbanden fick gå på sparlåga.
Men även om dessa tider är förbi lider branschen fortfarande av sviterna. Arrangörer som ansökte om skatteanstånd måste nu betala tillbaka. Dansband som tvingades sälja scenutrustning och turnébussar har behövt återinvestera om de vill fortsätta med verksamheten. Med denna dystra historik har ju den orättvisa dansbandsmomsen inte varit till någon hjälp för en bransch i en återuppbyggnadsfas.
Men nu säger vi äntligen tack och hej till den orimligheten. Och det är ingen tillfällighet att det är just under denna mandatperiod som det kommer en förändring, då det är först nu som Sverigedemokraterna har fått ett reellt inflytande på regeringens politik.
Även om flertalet ledamöter från många olika partier väckt enskilda motioner om ett borttagande av dansbandsmomsen är det i modern tid främst Sverigedemokraterna som har drivit denna fråga. Socialdemokraterna ändrade sig den 9 juli förra året och ville också ta bort dansbandsmomsen, men det skedde drygt 50 dagar efter det att regeringen hade lämnat in en lagrådsremiss om detsamma. Vi välkomnar naturligtvis även deras omsvängning – eller svängom som vi säger i dansbandskretsar – men visst hade det varit mer dansant om Socialdemokraterna själva hade bjudit upp övriga partier i sitt regeringsunderlag under alla sina år vid regeringsmakten. Eller var man rädd för att få nobben, kanske av sina regeringspartner eller av EU?
Även om Dansbandsveckan inte påverkas av denna momssänkning, är arrangörerna desto gladare över den av Tidöregeringen tillsammans med Sverigedemokraterna slopade malusbeskattningen på husbilar eftersom många av gästerna bor i husbilar under hela veckan.
Efter det att förslaget har varit ute på en remissrunda har en majoritet av remissinstanserna varit positiva eller inte haft några invändningar mot förslaget. Någon har dock invänt att en danstillställning inte liknar ett kulturellt evenemang. Men vad är egentligen svensk folkkultur om inte just dans? Det är Vikingarna eller Sven-Ingvars som sjunger Leende guldbruna ögon medan paren glider runt i en långsam bugg. Det är Thorleifs som spelar Gråt inga tårar, och plötsligt torkas kinderna mot en axel i en slowfox. Det är Lasse Stefanz som tar oss till De sista ljuva åren och som påminner oss om att livet är för kort för att inte dansa. Och det är Black Jack som sjunger Inget stoppar oss nu – en låt som från och med i sommar kommer att kännas extra sann både på dansgolvet och i statsbudgeten.
Den här reformen är ett erkännande av att dans är kultur på riktigt. Och det är inte bara fråga om kultur utan det är fråga om folkhälsa, gemenskap och glädje som får hjärtat att slå i takt med musiken.
På landsbygden, i folkparker, i bygdegårdar och även på stadens danshak lever en viktig del av det svenska kulturarvet. Där träffas unga och gamla IRL, alltså på riktigt. Där lär sig tonåringar att föra och följa, och där firas bröllop med levande musik men även jubileer och vanliga fredagskvällar.
Fru talman! Vi får hoppas att den lägre momssatsen leder till både bättre möjligheter till lönsamhet och ett lägre pris på inträdet. Det kommer att betyda att betydligt fler människor kommer till dansanläggningarna, bättre lönsamhet och fler spelningar för banden och mer liv i hela landet.
Låt oss vara ärliga! Det har inte bara ekonomisk utan också symbolisk betydelse. Vi säger att dansbandsmusiken inte längre ska behöva stå i kulturens garderob med rocken på. Den får äntligen komma ut på parketten tillsammans med all annan kultur. Steg för steg och takt för takt närmar vi oss en mer rättvis och dansant kultur.
Fru talman! Jag vill passa på att rikta ett särskilt tack till alla dansband som envist hållit lågan vid liv genom åren – trots vikande antal dansanläggningar, trots pandemi, trots höga avgifter och kostnader, trots långa resor i buss och trots att ni ibland lite föraktfullt kallats för bara kommersiell underhållning. Ni är så mycket mer. Ni är soundtracket till tusentals svenska kärlekshistorier. Ni är den röda tråden från folkparkernas storhetstid på 50-talet och dansbandens guldålder på 70-talet till dagens dansbanor och danspalats. Tack för att ni aldrig slutat spela, även när momsen spelade falskt och i baktakt!
Kära vänner! Från och med i sommar blir det billigare att gå ut och dansa, billigare att svänga de lurviga i en bugg, billigare att ta någon i famnen för en foxtrot och billigare att känna musiken och jazzbacillen i kroppen. Det är väl värt att fira? När momsen sjunker stiger nämligen stämningen. Och när priset blir lägre blir dansgolvet trängre. Sverige ska vara ett land där man inte bara pratar om kultur. Man dansar den också.
Fru talman! Trots att jag sannolikt dragit över min talartid: Får jag lov att, med emfas, yrka ett stort och svängigt bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet?
(Applåder)