Fru talman! Salsta slott ligger i Vattholma i Uppsala kommun. Slottet var ända fram till 1976 bostad för familjen von Essen. I 1600-talsslottet kan man i dag se de gamla miljöerna, då slottet är öppet för allmänheten.

Sedan 1976 ägs slottet av staten och förvaltas av Statens fastighetsverk. År 1993 blev slottet statligt byggnadsminne med hänsyn till dess värde som välbevarat barockslott och platsens långa historia, som sträcker sig tillbaka till 1300-talet.

Men slottet har länge funnits på Statens fastighetsverks lista över möjliga objekt att avyttra. Inga kungar har bott på slottet, så Statens fastighetsverk anser inte att slottet har väsentlig koppling den svenska statens historia och framväxt. För ett par år sedan beslutade Statens fastighetsverk att sätta upp slottet på listan över objekt att avyttra. Om slottet säljs tas möbler och inredning till vara eftersom dessa ägs av Nationalmuseum och inte skulle ingå vid en försäljning. Kulturmiljön skulle försvinna, och slottet skulle bli ett tomt skal.

En jämförelse kan göras med Venngarn slott utanför Sigtuna, som 1983 såldes till Lewi Pethrus stiftelse. När slottet såldes vidare till en privat entreprenör hämtade Nationalmuseum konst och andra inventarier från slottet. Svea hovrätt har slagit fast att Nationalmuseum även har äganderätt till ett antal fasta inventarier på slottet, som kakelugnar, öppna spisar och inredning i det unika slottskapellet, något som dåvarande slottsägare överklagade. I den berömda Disasalen är det tomt på väggarna. De åtta 1600-talsmålningarna finns att se på Nationalmuseum.

När slottet med omgivningar återigen var till salu för ett tjugotal år sedan menade avdelningschefen för slottssamlingarna på Nationalmuseum att staten borde passa på att köpa tillbaka det. Staten borde aldrig ha sålt Venngarn slott, menade han, eftersom det naturligtvis var tokigt att avyttra det. Hela tvistigheten visar hur krångligt det blir när man säljer ett kulturminne som staten ägt sedan 1600-talet, sa avdelningschefen till medierna.

Salsta slott har staten visserligen bara ägt sedan 1976, men historien om Venngarn visar hur krångligt det blir när Statens fastighetsverk säljer kulturmiljöer och Nationalmuseum vakar över inventarierna. Med tanke på alla ägarbyten är det nog bra att Nationalmuseum har tagit hand om den konst och de inventarier som fanns på Venngarn – det som inte hann säljas, vill säga.

Det är dock självklart bättre om våra slott får behålla sin inredning och sin konst och att de är öppna för besökare så att vi alla kan ta del av historien. Historien är inte bara kungar, och den tillhör oss alla – precis som vi alla gemensamt äger alla statliga slott och fastigheter.

Riksantikvarieämbetet går emot Statens fastighetsverks förslag om försäljning och menar att Salsta slott är en av Sveriges mest värdefulla kulturmiljöer och en viktig del av berättelsen om statens och samhällets utveckling. Riksantikvarieämbetet bedömer att en försäljning skulle innebära stora risker för att dessa värden går förlorade. Man menar också att allmänhetens tillgång till platsen begränsas, vilket även Uppsala kommun har fört fram i en skrivelse. Riksantikvarieämbetets yttrande kommer med största sannolikhet att innebära att Statens fastighetsverk inte går vidare med försäljningen, men sista ordet har regeringen.

Fru talman! I det ärende vi debatterar i dag riktar Riksrevisionen kritik mot regeringens styrning av fastighetsbeståndets omfattning. Det gäller till exempel den så kallade avyttringslistan med kulturfastigheter, som har mött omfattande kritik. Regeringens uppdrag till Statens fastighetsverk bör därför revideras så att bevarandet av kulturens och kulturarvets värden ges större tyngd. Kulturhistoriska byggnader som Salsta ska inte säljas, och fastighet och inventarier ska inte splittras.

Jag yrkar bifall till reservationen, som också innebär översyn av Statens fastighetsverks avkastnings- och hyresmodell.