Fru talman! Liberalerna tror på en stark välfärdsstat. Vi tror på en gemensamt finansierad trygghet. Vi tror på att människor ska kunna känna tillit till att samhället finns där när livet vänder, när sjukdomen slår till, när man förlorar arbetet eller när familjen behöver stöd.

Just därför tror vi samtidigt på tydliga regler, arbetslinjen och legitimitet. En välfärdsstat kan inte bara bygga på generositet. Den måste också bygga på förtroende, och förtroende uppstår när människor upplever att systemet är begripligt, rättvist och hållbart. Ett system som upplevs som rättvist är ett system som människor vill bära. Ett system som upplevs som gränslöst riskerar i stället att förlora förtroende men framför allt bärkraft.

Fru talman! Debatten om migration har tagit stort utrymme i Sverige under det senaste decenniet. Den har varit full av nyanser, svåra avvägningar, olika åsikter och frågor där flera värden måste vägas mot varandra. Det spelar ju roll varför människor kommer hit. Det spelar roll varifrån människor kommer. Det spelar roll vilka förutsättningar man har att etablera sig, lära sig språket, komma i arbete och bli en del av samhället. Det spelar också roll vilken mottagningsförmåga Sverige faktiskt har.

En viktig avvägning är denna: Ett tillstånd att stanna i Sverige behöver inte alltid innebära full och omedelbar tillgång till alla skattefinansierade välfärdsförmåner. Det är fullt möjligt att säga att den som har rätt att vistas här också ska ha en tydlig väg in i samhället men att vissa delar av välfärden faktiskt kräver anknytning, arbete och etablering. Det är den avvägningen som den här propositionen handlar om, och den säger i grunden tre saker.

För det första ska den som omfattas av bosättningsbaserad socialförsäkring vistas här lagligt.

För det andra ska vissa förmåner inte längre betalas ut omedelbart enbart därför att någon flyttat hit utan först efter viss kvalificering.

För det tredje ska det fortfarande finnas en ventil vid synnerliga skäl när det redan finns en stark, etablerad och varaktig anknytning till Sverige.

Fru talman! Förslaget handlar om kvalificering till vissa bosättningsbaserade förmåner i socialförsäkringen. Utgångspunkten är att den som kommer till Sverige ska kvalificera sig genom bosättning eller arbete. Kvalificeringen kan ske genom 5 års bosättning inom en tidsram på 15 år. Det är en tydlig regel som markerar att varaktig anknytning spelar roll. Men kvalificering kan också ske snabbare genom arbete. Det är där frågan om skyldigheter, ansvar och arbetslinjen blir som allra tydligast. När man arbetar och försörjer sig och bidrar till det gemensamma ska man också snabbare kunna kvalificera sig för trygghetssystemet.

Regeringen föreslår två vägar genom arbete: ett snabbspår där det tar sex månader att kvalificera sig och ett bredare spår där man kan uppnå kvalificering genom att arbeta i tolv månader. Det motsvarar ungefär 40 000 kronor för det snabbare spåret och 21 000 kronor för det som tar tolv månader. Det är i sig en rimlig ordning – den som snabbt kommer i arbete och bidrar till det gemensamma ska också snabbare få ta del av förmånerna.

Fru talman! I den bakomliggande utredningen diskuterades även kvalificering till ekonomiskt bistånd, men i propositionen lämnas det ekonomiska biståndet oförändrat. Den som har uppehållstillstånd och saknar möjlighet att försörja sig kommer alltså fortfarande att ha tillgång till samhällets grundläggande skyddsnät genom kommunerna. Detta är viktigt, för Sverige måste ju ha ett yttersta skyddsnät. Ingen ska stå helt utan möjlighet till grundläggande försörjning.

Det ekonomiska biståndet innebär dock något annat än full tillgång till alla bosättningsbaserade förmåner. Det är behovsprövat, det är tänkt att vara tillfälligt och det ställer krav på aktivitet och på att man gör vad man kan för att försörja sig själv.

Fru talman! Den här propositionen ska också ses tillsammans med andra viktiga reformer. Den står inte ensam, utan den kompletterar regeringens arbete med bidragstak och krav på heltidsaktivering i försörjningsstödet. Dessa reformer hänger ihop. Bidragstaket handlar om att det alltid ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det, och heltidsaktivering handlar om att den som lever på försörjningsstöd ska möta krav, rutiner, utbildning, språkinlärning och annat som gör att man kommer närmare arbete. Allt som allt stärker detta arbetslinjen.

Fru talman! Sverige har under lång tid tagit emot fler människor än vi haft förmåga att integrera. Det är något som de allra flesta i dag är överens om. Arbetslösheten är betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och en stor andel av dem som långvarigt tar emot försörjningsstöd är som sagt utrikes födda.

Även om asylinvandringen till Sverige i dag är historiskt låg behöver vi bygga system som håller över tid. Vi vet inte när nästa migrationsvåg kommer, men vi vet att krig, konflikter och andra saker säkerligen kommer att uppstå även i framtiden och att människor då kommer att söka sig till tryggare länder. Då måste vi som land stå bättre rustat än vi tidigare har gjort.

Fru talman! Det finns också ett integrationspolitiskt perspektiv som ibland försvinner i debatten. Alltför låga krav hjälper inte människor in i samhället, och otydliga förväntningar gör det inte lättare att bygga ett liv i Sverige – tvärtom.

Den som kommer hit behöver ju möta ett samhälle som är tydligt med vad som gäller: att man ska lära sig språket, utbilda sig, arbeta efter förmåga och ta ansvar för sin etablering. I gengäld erbjuder Sverige som land bland annat trygghet, skola, sjukvård, frihet och möjligheter, för här finns förutsättningar. Här finns stöd men också ansvar, och här finns möjligheter men också krav.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.