Fru talman! Den diskussion vi har här i riksdagen i dag handlar om ett lagförslag från regeringen som innebär att det inte ska vara självklart att den som kommer hit har full tillgång till det svenska välfärdssystemet från dag ett.

För oss i Centerpartiet är detta ingen ny diskussion. Vi har haft den i vårt parti i ungefär tio år i vårt parti. Vi står bakom den grundläggande principen att man ska kvalificera sig in i det svenska välfärdssystemet.

Ursprunget till den här diskussionen hos oss var förstås det som hände 2015, när vi i Europa fick väldigt stora flyktingströmmar. Det ledde till att många partier hade en diskussion om vad som egentligen var viktigt i synen på migration.

Vi i Centerpartiet landade i att det fortsatt är viktigt för oss att Sverige kan ta emot människor som flyr för sina liv.

Det är också viktigt att vi välkomnar människor som vill komma hit och arbeta och betala skatt. Det är därför vi reagerar så oerhört starkt mot vad den här regeringen nu driver igenom – att människor som arbetar och betalar skatt kastas ut ur landet.

Det är viktigt för oss att familjer inte splittras – därav våra starka reaktioner mot regeringen i fråga om de så kallade tonårsutvisningarna. Samtidigt är det viktigt att man har tillgång till den svenska sjukvården. Har man barn ska de ha tillgång till skola. Däremot ska man inte från dag ett fullt ut komma in i de ganska omfattande svenska ekonomiska trygghetssystemen. Det är det som gör att vi välkomnar det här förslaget.

Däremot var vi väldigt kritiska till den utredning som låg till grund för den här propositionen, för den innehöll två delar som har fått väldigt stark kritik i remissomgångarna.

Den första handlade om det som Sverigedemokraterna har lovsjungit, nämligen att människor som kommer hit ska exkluderas inte bara från de bostadsbaserade socialförsäkringarna utan dessutom från ekonomiskt bistånd från kommunerna. Det hade fått fullkomligt förödande konsekvenser, med nya fattiga människor på Sveriges gator. Vi är därför glada att regeringen valde att plocka bort det.

Den andra delen i utredningen som vi var mycket kritiska mot var att man skulle ha en retroaktiv lagstiftning, alltså att det här skulle gälla även människor som hade kommit till Sverige. Det är också bortplockat i det här förslaget, och det är det som gör att vi kan stå bakom huvuddelen av sakerna som finns i propositionen.

Det här rustar Sverige på ett bättre sätt för att ta emot större flyktingströmmar i händelse av oro i vår närhet. Det kan också ta bort det som ibland diskuteras som dragningsfaktorer. Har vi för stora förmåner? Kan det leda till att människor söker sig hit? Det var något som helt säkert fanns 2015. Men i dag, med tanke på den restriktiva linje vi har i Sverige, har det knappast stor påverkan på vart människor väljer att söka sig.

Det viktigaste för oss är dock att de här förslagen stöder arbetslinjen, det vill säga ser till att människor som kommer hit kommer in i arbetslivet betydligt snabbare.

Det finns ett antal exempel på att vi människor anpassar oss till de regelverk och inte minst de ekonomiska förutsättningar som finns.

Ett väldigt tydligt exempel härifrån kammaren är de ändrade reglerna för avgångna riksdagsledamöter. Före 2014 var det fullt möjligt att som riksdagsledamot sluta i riksdagen och leva gott från 50 år till 65 år. De reglerna ändrades, och plötsligt har vi fått ett helt nytt beteende från tidigare riksdagsledamöter.

Ett annat tydligt exempel är den gymnasielag som har blivit så starkt kritiserad. Här i kammaren hanterade vi situationen att vi hade ett ganska stort antal afghanska killar som kom hit under åren 2015–2016. De fick ett otroligt tufft regelverk i form av gymnasielagen: Ni får stanna här tills ni har gjort färdigt er utbildning. Lyckas ni skaffa ett jobb när ni väl har gjort färdigt er utbildning, ja, då är ni välkomna att stanna. Annars är det bara att åka hem.

Resultatet av den lagen är väldigt tydligt: Den här gruppen har i dag en starkare anknytning till arbetsmarknaden än vad svenska ungdomar i motsvarande åldersgrupp har. Mer än 80 procent har ett fast jobb. De har inte skaffat sig akademisk utbildning, men däremot jobbar de i äldreomsorgen.

Det här är två tydliga exempel på att de regelverk som vi beslutar om här faktiskt påverkar sysselsättningsgraden och anknytningen till det svenska samhället. Och med det här förslaget innebär det inte att man knuffar ut människor i fattigdom. Det betyder att i stället för att få de bostadsbaserade socialförsäkringarna, som ofta trillar ut per automatik, hänvisas man under de första åren till kommunerna för ekonomiskt bistånd. Och hos kommunerna finns en helt annan möjlighet att ställa krav och att stötta individen i att faktiskt komma ut i arbete än det gör i de statliga socialförsäkringarna, där pengarna bara trillar ut utan några som helst krav. Vi är ganska säkra på att det kommer att ha en tydlig effekt.

Det är dock två saker i det här regeringsförslaget som vi har reagerat på.

Den ena är att det är så uppenbart att det här innebär en kostnadsövervältring på kommunerna, det vill säga att det ekonomiska stöd som tidigare gavs från den statliga socialförsäkringen nu går över till kommunernas socialtjänst i form av försörjningsstöd. Där tycker vi att det skulle vara på sin plats att ända från början tydligt deklarera att det här är något som staten ska stå för genom att man ekonomiskt kompenserar kommunerna för det jobb de kommer att göra.

Den andra är att vi återigen har en lagstiftning där det i princip inte finns några ventiler, beroende på att regeringen har valt att säga att undantag från den här lagstiftningen bara får ske vid synnerliga skäl. Då vet vi alla vilka konsekvenser det kommer att få – det innebär i princip aldrig några undantag. Vi hade därför hellre sett att man hade sagt att man kan man göra undantag vid särskilda skäl. Det skulle ha inneburit att det i individuella fall skulle ha funnits en möjlighet att titta på andra förhållanden än de som redovisas i propositionen.

Med det sagt vill jag yrka bifall från Centerpartiets sida till reservation nummer 3.