Fru talman! Tack, Caroline Högström, för svaret!

När det gäller det danska exemplet finns det verkligen en varningsflagg för det här förslaget. Jag delar helt regeringens uppfattning att aktivitetskrav är en viktig del i att öka incitamenten till arbete. Jag delar inte regeringens uppfattning att fattigdom ökar incitamenten till arbete. Tvärtom har forskning snarare visat på att människor som hamnar ännu längre bort ifrån etablering och integration kommer att få en ännu svårare resa till jobb och insatser.

Det är också ett stort problem att arbetslösheten är så hög som den är numera, inte bara i vissa grupper utan väldigt brett hos många. Det är 100 000 fler som är arbetslösa nu än tidigare. Det beror på avsaknaden av konkreta arbetsmarknadspolitiska förslag.

Arbetslösheten runt om i landet ser olika ut. Det är väldigt låg arbetslöshet i norra Sverige. Det är väldigt hög arbetslöshet i södra Sverige. Här skulle alltså en aktiv arbetsmarknadspolitik verkligen kunna göra skillnad, men i stället väljer regeringen att gå på det klassiska högerspåret med att fattiga och hungriga magar jagar lite bättre. Jag tror inte på den politiken, och jag delar inte den uppfattningen. Jag tror snarare att grundtrygghet och möjligheter att få språkträning, utbildningar och arbetsmarknadsinsatser leder till jobb.

Jag har en till fråga till Moderaterna och Caroline Högström. Den gäller framför allt vad detta får för effekter på kommunerna. Vill vi värna välfärden, vill vi se till att alla unga klarar skolan och inte hamnar i utanförskap och kriminalitet, måste skolan också ha resurser. Det här förslaget riskerar att skjuta betalningsansvaret från staten till kommunerna. Staten sparar pengar; kommunerna betalar. Hur tänker regeringen kompensera för kommunernas kostnader när det gäller detta förslag?