Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag håller med om i princip allt som ledamoten Backeskog gav uttryck för i talarstolen. Det här är en väldigt angelägen proposition, och det är ett väldigt angeläget lagförslag i vilket vi träffar en blind fläck som länge har osynliggjorts i rättsväsendet. Det löser inte alla problem när det gäller mäns våld mot kvinnor – långt därifrån – för det är en omfattande problematik och ett av vår tids största bekymmer. Det är dock en proposition i helt rätt riktning, och jag håller med om mycket av det Sanna Backeskog sa.

Det jag invänder mot handlar om ekonomiskt våld, något som Sanna Backeskog lyfte upp. Ekonomiskt våld är ett stort problem. Det är ett kontrollerande beteende som sakta bryter ned människor och som gör att de fastnar i en långvarig beroendeställning. Vi måste ta detta på stort allvar.

Fru talman! Den här propositionen om psykiskt våld tar sikte på just det ekonomiska våldet. Att komma åt det ekonomiska våldet är ett av syftena med propositionen, och jämställdhetsministern lyfte när hon ganska nyligen var i kammaren fram att just det ekonomiska våldet är syftet med propositionen.

Min fråga till Backeskog är: Menar ledamoten att vi behöver gå tillbaka till de skrivelser som i den första utredningen om detta fick så mycket kritik av remissinstanserna att vi behövde göra om stora delar av utredningen? Vi behövde ta fram nya lagförslag för att kunna kriminalisera det kontrollerande beteendet och de kontrollerande handlingarna och för att kunna bedöma detta i ett stort sammanhang och därmed faktiskt kunna träffa det ekonomiska våldet och få till en straffrättslig påföljd.