Fru talman! Syftet med denna rätt stora principiella förändring för vissa socialförsäkringar är enligt Tidöregeringen att stärka arbetslinjen och minska risken för att Sverige ska vara ett attraktivt land för bidragsmigration. Förslaget innebär att den som bosätter sig i Sverige från och med 2027 inte längre får tillgång till alla bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner utan måste kvalificera sig till dem.

Det rör sig om totalt åtta olika stöd, däribland barnbidrag, föräldrapenning på lägstanivå och sjukersättning. Det är stöd som riktar sig till dig när du får barn, när du är sjuk, när du blivit gammal eller om du har fått ett barn som har en funktionsnedsättning. Gemensamt för de bosättningsbaserade förmånerna är att de utgör ett grundskydd. Det innebär att även den som inte förvärvsarbetar eller har förvärvsarbetat omfattas av skyddet, eftersom det är just ett grundskydd.

Fru talman! Vad säger då den samlade expertisen om detta förslag? Återigen presenterar regeringen ett förslag som möter massiv kritik. Flera remissinstanser varnar för vad detta kommer att leda till.

Vi kan börja med vad regeringens egen utredning säger. Man säger att det med det här förslaget finns ”en betydande risk för ökad brottslighet”. Det är allvarlig kritik, fru talman. Det är definitivt inte något som Sverige behöver mer inslag av.

Utredningen lyfter även upp att det finns en risk att kriminella aktörer och den organiserade brottsligheten kommer att flytta fram sina positioner ytterligare. Också det går helt emot ambitionerna att stoppa den kriminella ekonomin.

Utredningen bedömer att förslagen kan leda till att fler kommer att tvingas till svartarbete och då begå brott för att klara sin försörjning. Det kan i sin tur försämra för både integration och etablering.

Regeringens egen expertmyndighet, Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, anser att det saknas stöd för att förslaget om fem års bosättning för att få ta del av socialförsäkringarna ska leda till positiva effekter. De avstyrker utredningens huvudförslag.

De säger: ”Vi bedömer att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort. Vidare skulle reformen innebära en omfattande förändring av det svenska välfärdssystemet, något som ISF anser borde genomföras endast under förutsättning att det finns goda belägg för positiva samhällsekonomiska effekter, en god rättssäkerhet för den enskilde och utan risk för att Sverige inte uppfyller sina internationella åtaganden.” Det är alltså skarp kritik.

Vi går vidare i listan med kritik och ser att Företagarna i sitt remissvar anser att ”konsekvensanalysen är delvis bristfällig och sammantaget kan effekterna bli mer skadliga än nyttiga för både företag och samhälle”. De skriver vidare: ”De skulle kunna skapa en skillnad i rättigheter mellan människor, försvåra rekrytering, motverka jämställdhet och minska Sveriges attraktionskraft.”

Röda Korsets Ungdomsförbund och Svenska Röda Korset varnar för ökade sociala och ekonomiska konsekvenser, särskilt för barn, samt för att det finns risk att förslagen strider mot barnens rättigheter.

Sveriges Stadsmissioner menar att detta är ”ett principiellt steg bort från den svenska välfärds- och samhällsmodellen”.

Sveriges Kommuner och Regioner samt ett flertal kommuner pekar på att detta förslag vältrar över kostnader från staten till kommunerna.

Barnombudsmannen noterar att förslagen kan få negativa konsekvenser för många barn som redan lever i utsatta situationer.

Göteborgs universitet anför: ”Genom att skapa en ordning där tillgången till sociala rättigheter varierar beroende på uppehållsstatus, medborgarskap och tid i landet, riskerar reformerna att skapa ett skiktat medborgarskap. … En sådan differentierad tillgång till trygghetssystem riskerar att cementera utanförskap, försvåra integration och bidra till en samhällelig splittring snarare än sammanhållning.”

Polismyndigheten delar utredningens bedömning att ett antal barn kommer att påverkas negativt av de aktuella förslagen. Som utredningen pekar på riskerar barn i familjer som inte kommer att ha rätt till exempelvis barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag att hamna i social och ekonomisk utsatthet. Detta ökar i sin tur risken för att barnen själva dras in i brottslighet. Enligt Polismyndigheten riskerar social och ekonomisk utsatthet dessutom att slå särskilt hårt mot barn som redan befinner sig i en utsatt situation, till exempel barn som är offer för brott i nära relationer. Myndigheten ser dessutom en ökad risk för att barn utsätts för sexuell exploatering.

Enligt Svenska kyrkans bedömning utgör förslagen ett principiellt steg bort från den struktur för välfärden som präglat det moderna Sverige, samtidigt som förslagen väntas öka de ekonomiska och sociala klyftorna mellan inrikes och utrikes födda. Svenska kyrkan pekar på att utredningen konstaterar att högkvalificerad arbetskraft bör kunna kvalificera sig till socialförsäkring efter sex månader i stället för fem år. Men enligt Svenska kyrkans människosyn har inte den med svagare förankring på arbetsmarknaden mindre rätt till skydd vid sjukdom, skada, barns utsatthet eller annan sårbarhet än den som är högkvalificerad på arbetsmarknaden. Svenska kyrkan säger att förslagen ger uttryck för en nyttobaserad människosyn och medför en väsentlig reformering av den svenska välfärds- och samhällsmodellen.

Fru talman! Vad är det då som gör att regeringen trots detta går vidare med förslaget? Jo, Tidöregeringens främsta argument för att införa en kvalificering till dessa socialförsäkringar är framför allt att lägre bidrag leder till ökade incitament att arbeta, att mindre generösa system leder till minskat bidragsberoende, att det är rättvist att man kvalificerar sig till socialförsäkringarna och att det minskar tilldragningseffekten vad gäller migration till Sverige. Det är de huvudargument som regeringen anför.

Fru talman! Vad anser då vi socialdemokrater om dessa argument? Jo, vi menar att en ordentlig arbetslinje kräver jobb, utbildning, etablering och tydliga krav. Sverige har legat lågt vad gäller tillväxt de senaste åren. Det är 100 000 fler arbetslösa nu än för fyra år sedan. Samtidigt har fattigdomen ökat. Det borde säga regeringen något. Ökad fattigdom leder inte till vare sig arbete eller tillväxt. Fattigdom försvårar etablering. Premisserna om att ökad fattigdom driver människor till arbete saknar vetenskapligt stöd, vilket också framgår av den omfattande kritik som förslaget får.

Fru talman! I stället för att lägga fram den här propositionen skulle regeringen kunna lägga fram propositioner som handlar om arbetsmarknadsutbildningar, om att ge människor rätt kunskaper för att ta de lediga jobb som finns och om en arbetsförmedling som får ägna sig åt arbetsmarknadsmatchning i stället för att som i dag ägna sig åt byråkrati och administration. Här har Tidöregeringen underpresterat – man har bytt arbetsmarknadsminister fler gånger än vad det presenterats propositioner på Arbetsmarknadsdepartementet.

Vidare menar vi att förslaget flyttar kostnader och problem och inte löser någonting i praktiken. Staten sparar – kommunerna betalar. Detta kommer därför inte att minska bidragen. Det väntas också slå direkt mot välfärden. Ökade kostnader för försörjningsstöd för kommunerna innebär de facto mindre pengar till skola, vård och omsorg.

Vi socialdemokrater tycker inte heller att det finns någon direkt rättvisa i att man ger höginkomsttagare snabbspår. Det slår mot låginkomsttagare och deltidsarbetare. Det är inte rättvist – det är ren klasspolitik. Varför ska chefens barn få barnbidrag men inte busschaufförens? Regeringens förslag kommer i praktiken att innebära att kollegor på samma arbetsplats har helt olika skyddsnät trots att de utför samma arbete och betalar lika mycket i skatt. Vilka grupper står näst på tur? Det kan man fråga sig.

Fru talman! När det gäller tilldragningsfaktorer i fråga om migrationen måste man framför allt se till det svaga forskningsstöd som regeringen presenterar, vilket också flera remissinstanser påpekar. Det är andra tilldragningsfaktorer, exempelvis stora diasporagrupper och möjligheten att få uppehållstillstånd, som är centrala för migrationen. Vem skulle i verkligheten välja land utifrån om stöd betalas ut av staten eller kommunen? Det kan man fråga sig.

Något som både utredningen och remissinstanserna varnar för är riskerna för ökad brottslighet och fusk. Förslaget riskerar att skapa incitament för skenanställningar, svartarbete och arbetslivsexploatering. De riskerar också att öka kriminaliteten bland unga med brott som stölder och så vidare. Det här hörde vi också på nyheterna i morse gällande regeringens förslag om bidragstak. De danska erfarenheterna visar samma sak – det var därför man backade från motsvarande förslag.

Fru talman! Frågan kokar ned till en central aspekt: Når regeringen sina syften med propositionen? Svaret – för att tolka remissinstansernas häftiga kritik – är alltså nej. Det här förslaget har ingen påverkan på Sveriges tilldragningsstyrka vad gäller migration. Regeringen har heller inte kunnat påvisa hur det ska öka drivkrafterna till arbete. Forskningen visar snarare motsatt effekt.

Att upprätthålla ett förtroende för våra socialförsäkringar är av yttersta vikt. Därför måste fusk och fel bekämpas. Det är vi helt eniga om. Där finns det en hel del att göra. Man borde ägna sig åt det snarare än att ägna tid och kraft åt att dra åt svångremmen för de människor som kämpar för att få sin vardag att gå ihop.

Fru talman! Att det ska krävas laglig vistelse i Sverige för att få tillgång till bosättningsbaserade förmåner tycker vi är rimligt. Har man inte tillstånd att vistas i Sverige bör man inte heller få del av socialförsäkringarna. Därför yrkar jag bifall till reservation 1, som innebär just detta. I övrigt yrkar jag avslag på propositionen.

Fru talman! Idén att välfärden ska vara till för några, inte för alla, är en klassisk högertanke. I kontrast till den står socialdemokratins tanke att välfärden ska vara generell och tillgänglig för alla som behöver den. Det är grundläggande i vårt välfärdssamhälle. Vi skapar inga A- och B-lag. Som Per Albin Hansson sa i sitt berömda folkhemstal, som för övrigt nu ingår i Sveriges kulturkanon: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”

(Applåder)