Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för svaret!

Jag har ställt en fråga till ministern som mynnar ut i att vi under en övergångsperiod bör nyttja gaskraft för att stärka vårt energisystem och inte minst utnyttja den redan befintliga investeringen Öresundsverket. Det byggdes en gång för att kompensera för bortfallet av Barsebäck.

Även om det inte kom med i själva frågan ondgjorde jag mig i interpellationen över de astronomiska investeringarna i elnätsverksamhet, vilket enligt mig till stor del är en följd av dålig energipolitik – dålig energipolitik här i Sverige och dålig energipolitik i länder som vi är sammanlänkade med.

Jag ska börja med några frågeställningar, innan jag ger mig in på argumentation.

Fråga ett: Har regeringen räknat på hur stora elnätsinvesteringar vi skulle kunna bespara oss om Öresundsverket kördes i betydande omfattning i väntan på ny kärnkraft? Med betydande omfattning tänker jag mig kanske 1 000–2 000 timmar per år eller något sådant.

Fråga två: Har regeringen gjort några bedömningar av hur mycket effekttilldelning SVK och Eon skulle kunna ge väntande elkunder i södra Sverige om Öresundsverket kördes i betydande omfattning?

Fråga tre: Varför, tror ministern, använder inte Svenska kraftnät flaskhalsintäkterna till drift av Öresundsverket och till motköp i någon betydande omfattning?

Fråga fyra: Håller ministern med om att det finns anledning att ompröva doktrinen att alla problem som uppstår ska lösas med investeringar i elnätsverksamhet?

Herr talman! Kanske börjar vi se en ljusning, men Europa, inklusive Sverige, har lidit svårt av ett tillstånd där ideologi fått prägla energipolitiken och där statsvetare och jurister, snarare än ingenjörer, hållit i styråran. Man har trott att väderberoende sol- och vindkraft skulle kunna ersätta planerbar kol- och kärnkraft och att alla problem som uppstår längs vägen skulle kunna lösas med nya kraftledningar. Hur mycket denna ideologi har kostat Sverige är svårgreppbart, men vissa talar om storleksordningen 1 000 miljarder kronor.

Herr talman! Både jag själv och energiminister Ebba Busch ser en framtid för Sverige där ny kärnkraft åter kommer att utgöra basen i svensk elproduktion, sannolikt i större omfattning än under tidigt 00-tal. Men jag ser också framför mig att vi kastar miljarder och åter miljarder på nya elledningar som i stor omfattning kommer att vara obsoleta den dag då kärnkraften åter regerar vårt energisystem.

Många i energibranschen beskrev under tidigt 00-tal stamnätet som i stort sett färdigbyggt. Fokus låg därför på drift, underhåll och effektivisering snarare än på stora nyinvesteringar. Investeringsramarna låg under den tiden på runt 700 miljoner kronor per år. Sedan dess har Svenska kraftnäts investeringsramar ökat till årets 14,6 miljarder och ska pressas upp ytterligare, till 25 miljarder kronor per år, till 2029. Den ökade investeringstakten har hittills, aggregerat, inneburit merkostnader på över 80 miljarder kronor i dagens penningvärde – nästan ett helt kärnkraftverk.

Nätinvesteringarna kan naturligtvis kopplas till andra saker, som reinvesteringar, stormsäkring och sådana saker. Men något som också har varit väldigt kostnadsdrivande har varit den här ideologin: utbyggnaden av vindkraft och nedläggningen av kärnkraft.

Ministern får jättegärna resonera lite kring hur vi ska tänka framgent. Ska vi använda gaskraften för att slippa nätutbyggnad? Och ska vi använda Öresundsverket, som egentligen bara står där och väntar på att startas?