Fru talman! I Sverige räknar vi med att det finns omkring 1,3 miljoner anhöriga som på något sätt vårdar eller tar hand om en förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller en nära släkting. Det arbete som dessa personer utför är inte bara en djupt medmänsklig gärning utan innebär också en stor avlastning för samhället. Just därför är det så viktigt att samhället finns där och avlastar den anhöriga när det behövs.
För de allra flesta av oss är det en självklarhet att hjälpa till när en anhörig blir sjuk. Det ingår liksom i själva uppdraget att vara människa. Oavsett om det handlar om en partner som blir sjuk, en förälder som blir dement eller ett barn som skadas i en olycka finns man där som anhörig. Man hjälper, lotsar, stöttar och tröstar. Man ordnar, donar och fixar. Man kontaktar sjukvård, omsorg och myndigheter. Men samtidigt finns det en gräns för vad man orkar som anhörig. Det är därför samhället måste finnas där och täcka upp när det behövs.
Som anhörig kan man redan i dag få hjälp och stöd på många sätt, till exempel genom avlösarservice, växelvård, dagverksamhet och hemtjänst. Många kommuner erbjuder stöd via anhörigkonsulent eller anhöriggrupper. Viss möjlighet kan också finnas till ekonomisk ersättning, såsom närståendepenning eller omvårdnadsbidrag.
Med dagens betänkande tar vi ytterligare några steg i stödet till den som är anhörig. Det är inga enorma förändringar, men de är likväl viktiga.
I socialtjänstlagen förtydligas nu att socialtjänsten ska erbjuda en stödkontakt till den som vårdar eller stöder en närstående som är äldre eller allvarligt sjuk och till den som stöder en närstående med funktionsnedsättning. Stödkontaktens uppgift ska vara att ge information och vägledning till den anhöriga samt ge stöd vid planering av åtgärder som kan behövas. Det låter kanske inte så dramatiskt, fru talman, men det är en viktig åtgärd för att den anhöriga inte ska känna att allt vilar på de egna axlarna, utan att det finns någon som stöder och vägleder då det kan vara svårt att själv se klart i en väldigt utsatt situation.
Fru talman! En grupp anhöriga som tyvärr har fått alltför lite stöd tidigare och som liksom har tillåtits att glida under radarn är barn och ungdomar. Som barn ska man aldrig behöva ta vuxenansvar för sina föräldrar eller syskon. Likväl är det många barn i Sverige som har fått göra det under hela sin uppväxt.
Alltför många barn växer upp med en förälder med psykisk sjukdom eller missbruk, och de behöver synliggöras. Jag ska citera ett av alla barn som gjort sin röst hörd genom organisationen Maskrosbarn: Jag önskar att någon hade sagt: ”Du är inte ensam.” För det var precis så det kändes. Ensamt. Hade jag vetat att det fanns andra barn i liknande situationer kanske jag hade vågat prata tidigare, vågat be om hjälp, vågat andas lite lättare.
Nu, fru talman, tydliggör vi i lagstiftningen att socialtjänsten ska erbjuda de insatser som behövs när ett barn är i behov av stöd på grund av en närståendes sjukdom, funktionsnedsättning eller i värsta fall dödsfall. Även i hälso- och sjukvårdslagen tydliggör vi vårdgivarens ansvar för att erbjuda stöd till barn, inte bara när det handlar om en förälder utan även när det handlar om ett syskon eller ett styvsyskon.
Nu är förstås det viktigaste hur förändringarna i lagen kommer att hanteras efteråt. I riksdagen slår vi fast ramarna, men utförandet sker i våra kommuner och regioner. Det är där man måste identifiera de barn som är i behov av stöd. Det är där det måste finnas rutiner och metoder att tillämpa. Det är där stödet ska ges på riktigt.
Fru talman! De flesta av oss kommer någon gång i livet att vara anhörig till en närstående som råkar ut för en allvarlig sjukdom, blir funktionsnedsatt eller kanske hamnar i missbruk. Samhällets uppgift måste vara att hjälpa, stötta och avlasta de anhöriga så mycket det går. Från Centerpartiets sida är vi därför positiva till de extra steg som tas i dag, med tydliga krav på information, vägledning och annat stöd som man kan behöva som anhörig, men mycket mer behöver göras framöver.
(forts. § 9)