Fru talman! I dag debatterar vi propositionen om ett slopat matkrav för serveringstillstånd. Det handlar om frihet för företagare, om rimligare regler och om ett modernare Sverige. Låt oss vara ärliga: Det nuvarande regelverket bygger på en syn på restaurang- och nöjeslivet som helt enkelt hör hemma i en annan tid.

Staten har i praktiken sagt till människor som vill öppna barer, cocktailbarer, vinbarer eller små bryggerier: Ni får lov att servera alkohol, men bara om ni samtidigt bedriver köksverksamhet enligt våra specifikationer. Ingen kund behöver efterfråga maten, och därför behöver ni inte servera någon mat. Men kostnaden för köket ska i alla fall betalas.

Det har inte varit rimligt och är inte rimligt. I nästan hela Europa fungerar det faktiskt annorlunda. I länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna, Spanien och Italien finns pubar, vinbarer och små serveringsställen utan krav på matservering. Där utgår lagstiftningen från ordning, ansvarstagande och tillsyn, inte från hur många varmrätter som finns på menyn.

Sverige har i stället byggt upp ett system där småföretagare tvingas investera hundratusentals kronor i köksutrustning som de egentligen inte vill ha och inte behöver – bara för att uppfylla ett meningslöst formellt krav. Vi har dessutom fått en ordning där kommunerna gör helt olika. Osäkerheten för entreprenörerna blir uppenbar, och kreativa koncept stoppas innan de ens hunnit starta.

Fru talman! Detta är inte en fråga om att montera ned svensk alkoholpolitik. Det är viktigt att säga, givet oppositionens alarmistiska retorik. Åldersgränserna finns kvar. Kraven på lämplighet finns kvar. Möjligheten att ingripa mot överservering finns kvar. Även kommunernas tillsyn finns kvar. Det som tas bort är ett stelbent detaljkrav som inte fyller någon funktion i praktiken.

Fru talman! Sanningen är den att Sverige behöver fler småföretag, inte fler hinder för småföretagande. Den här reformen gör verklig skillnad för människor som vill skapa något alldeles eget, kanske någonting helt unikt. De kanske vill öppna en liten jazzbar, ett lokalt bryggeri, en vineria, ett ciderhus eller ett kulturkafé med kvällsservering. För många av dessa verksamheter innebär inte alkoholen något problem, utan det är investeringskostnaden och regelbördan som är de absoluta hindren och som ser till att dessa drömmar aldrig uppfylls. Ett kök kostar pengar. Ventilationen kostar pengar. Anpassningarna av lokalen och den storlek som krävs kostar pengar. Även tillståndsprocesserna kostar pengar.

Det är de små aktörerna som har drabbats absolut hårdast. De stora kedjorna har alltid klarat administrationen. Så här ser det ut på alla marknader. De stora kedjorna kan anställa jurister och konsulter och kan svara på alla enkäter. Men för den lilla entreprenören, den kreativa företagaren som vill testa och erbjuda ett helt nytt koncept, sätter reglerna stopp. Därför är det här också en frihetsreform för det lokala näringslivet.

Fru talman! Det har också framförts farhågor om ökad alkoholkonsumtion. De ska naturligtvis tas på allvar – alkoholpolitik är ett område där samhället måste agera ansvarsfullt. Men det är viktigt att hålla på proportionerna. Den analys som ligger bakom propositionen pekar på nästan obefintliga förändringar av den totala konsumtionen. Samtidigt finns det faktiskt ingenting som tyder på att det är just matkravet i sig som är avgörande för ordning och nykterhet. Forskningen visar snarare att det som spelar större roll är ansvarsfull servering, tillsyn, ålderskontroller och hur reglerna mot överservering följs. Det är där fokus ska ligga, inte på om en bar serverar en varm toast eller inte.

Fru talman! Det finns dessutom en principiell dimension här. Politikens uppgift är inte att detaljstyra människors verksamheter eller liv mer än vad som är nödvändigt. Vi ska sätta ramarna för säkerhet, ansvarstagande och ordning. Men inom de ramarna måste människors frihet att skapa och driva företag och att möta kunderna på en mängd olika sätt få lov att finnas. Vi ska inte ha ett system där politiken indirekt bestämmer att varje serveringsställe också måste vara en restaurang. En bar skulle faktiskt kunna vara just bara en bar.

Fru talman! Jag tror dessutom att många människor känner att dagens regelverk inte riktigt hänger med i den verklighet som de själva lever i. Svenskar reser nämligen utanför landets gränser. Vi besöker andra europeiska länder. Vi sätter oss på kvartersbarer i Köpenhamn, vinerior i Florens och små pubar i Dublin. Då är det nog ingen som tänker att samhället har spårat ur för att man inte erbjuder dagens lunch. Tvärtom upplever vi det som charmigt, inbjudande och tryggt. Tänk att vi nu ska få uppleva detta även i Malmö – ja, och förstås i resten av Sverige. Det som skapar trygga miljöer är ansvarstagande verksamhetsutövare, fungerande tillsyn och tydliga regler mot överservering, inte statliga krav på antalet stekpannor och ugnar.

Fru talman! Detta är därför en reform som kombinerar flera viktiga värden: mindre byråkrati, bättre villkor för småföretag, större frihet för entreprenörer, ett modernare regelverk och fortsatt ansvar i alkoholpolitiken. Det är en rimlig och balanserad reform som för svensk lagstiftning närmare svenskarnas verklighet. Därför yrkar jag bifall till propositionen.

(Applåder)