Herr talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående. Det är angelägna förslag som riksdagen nu har att ta ställning till.

Förslaget om fast omsorgskontakt i särskilt boende är viktigt. De som bor på ett särskilt boende har ofta omfattande behov av vård, omsorg, trygghet och kontinuitet. Många lever med demenssjukdom eller andra sjukdomar som gör det svårt att själv hålla ihop information, kontakter och insatser.

Trygghet handlar om att känna igen personen som hjälper en upp på morgonen. Det handlar om att möta personal som känner till ens behov, ser förändringar över tid och kan bidra till samordning kring den enskildes situation. Därför spelar kontinuiteten en stor roll.

Det är också positivt att stödet till anhöriga förtydligas. Många människor i Sverige vårdar, hjälper eller stöder regelbundet en närstående. Det kan handla om en partner, en förälder, ett vuxet barn, ett syskon eller någon annan nära person. Anhörigas insatser är ofta avgörande, men de får aldrig tas för givna. De ska bygga på frivillighet, och samhällets ansvar får inte vältras över på anhöriga därför att vården eller omsorgen inte räcker till.

Därför är det bra att socialnämndens ansvar för information, vägledning och annat stöd förtydligas. Det är också bra att barn som anhöriga tydligare lyfts fram, både i socialtjänsten och i hälso- och sjukvården.

Barn som växer upp nära allvarlig sjukdom, funktionsnedsättning, beroendeproblematik, våld eller dödsfall behöver bli sedda. De behöver få information – och stöd – som är anpassad efter deras ålder och situation. Det är ett viktigt förebyggande arbete.

Miljöpartiet ser också positivt på att avlösarservice enligt LSS görs mer flexibel. Det är en viktig insats för många, och det är rimligt att stödet inte låses fast vid att alltid behöva utföras i hemmet.

Men här behöver vi också lyfta fram något mer. LSS är en rättighetslagstiftning som har haft avgörande betydelse för många människor med funktionsnedsättning och deras familjer. Samtidigt har lagen urholkats över tid. Vi skulle helst av allt se att man gör ett samlat omtag kring LSS.

Riksrevisionen har nyligen riktat kritik, och Justitieombudsmannen har också lyft fram allvarliga situationer. Det hade alltså varit bra om det hade gjorts ett omtag i arbetet för hela LSS.

Sammantaget är propositionens inriktning bra. Den stärker kontinuiteten, den stärker anhörigperspektivet och den tydliggör viktiga ansvarsområden. Men, herr talman, en bra lagstiftning måste också kunna genomföras i praktiken. Och det är här vi ser svagheten i regeringens politik.

Regeringen lägger fram fler krav och fler uppgifter för kommuner och regioner, men den ger inte välfärden de långsiktiga ekonomiska förutsättningar som krävs. Det gäller inte bara den här propositionen, och det gäller inte bara äldreomsorgen, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården i stort.

Kommuner och regioner befinner sig redan i ett mycket pressat läge. Kostnaderna har ökat. Behoven växer. Personalen går ofta på knäna. Samtidigt har regeringen medvetet valt att prioritera stora skattesänkningar framför att stärka välfärdens grundfinansiering genom till exempel höjda generella statsbidrag. Det får konsekvenser.

Kommunerna ska göra mer, men utan att få de resurser som krävs. Då blir det svårare att förbättra arbetsmiljön i äldreomsorgen, svårare att behålla personal och svårare att skapa den kontinuitet som propositionen syftar till att stärka. Det blir också svårare att möta nya skärpta lagkrav. Kommunerna ska klara att erbjuda fast omsorgskontakt i särskilt boende. De ska stärka stödet till anhöriga. De ska hantera de ökade krav kopplat till språk i äldreomsorgen som riksdagen nyligen beslutat om. Och allt detta ska ske i en verklighet där många verksamheter redan saknar såväl personal som resurser.

Miljöpartiet menar att det behövs en annan prioritering. Staten behöver ta ett större ansvar för välfärdens finansiering genom generella statsbidrag till kommuner och regioner. Det är centralt för att kunna ge den långsiktighet och möjlighet att planera som krävs.

Den andra stora akilleshälen och utmaningen för att denna reform ska få effekt är kompetensförsörjningen. Förslaget om fast omsorgskontakt bygger på att det finns utbildade undersköterskor. Det är i grunden rimligt. Undersköterskor har en central roll i äldreomsorgen, och deras kompetens är avgörande för kvalitet, trygghet och patientsäkerhet.

Vi måste dock vara ärliga med att Sverige har stor brist på utbildade undersköterskor. Den bristen är särskilt kännbar i mindre kommuner och i norra Sverige, där jag bor. Där är avstånden stora, rekryteringsunderlaget mindre och konkurrensen om personalen ofta hård. Det är inte en tillfällig utmaning utan en långsiktig strukturfråga.

Om staten inför krav på att fler uppgifter ska bäras av undersköterskor men inte samtidigt ser till att ta ett mer samlat grepp, så att fler kan utbilda sig, vidareutbilda sig och vilja stanna kvar i yrket, riskerar reformen att inte få den effekt som är tänkt. Då kan samma personal få ännu fler uppgifter, och fast omsorgskontakt kan bli ett ansvar på papperet men utan att det finns tillräckliga förutsättningar i vardagen.

Herr talman! Miljöpartiet står som sagt bakom förslaget i propositionen. Men vi har en reservation tillsammans med Vänsterpartiet om moderniserat språkbruk i lagstiftningen. Vi ser i förslaget att begrepp som psykisk störning och missbruk fortfarande används. Det anser vi är lite beklämmande, och vi menar att det är dags att modernisera språket. Lagstiftningen ska vara saklig och korrekt och bygga på dagens kunskap. Den ska inte använda ord som riskerar att stigmatisera människor eller befästa gamla synsätt.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3.