Fru talman! Socialt hållbar bostadsförsörjning är för oss kristdemokrater inte bara en teknisk fråga om hyreskontrakt och kommunal administration. Det handlar om något djupare än så. Det handlar om människovärdet. Det handlar om tryggheten och möjligheten för varje människa att bygga ett stabilt liv. Det är en fråga om trygghetsfrämjande och konkret handling rotad i vår kristdemokratiska människosyn.

Vi kristdemokrater ser varje människa som unik. En trygg bostad är en förutsättning för ett gott liv. Utan tak över huvudet blir det svårt att skapa relationer, bilda familj och ta hand om barn och att arbeta eller delta i samhällsgemenskapen. Därför tycker vi kristdemokrater att den kommunala hyresgarantin som verktyg för att hjälpa särskilt utsatta grupper är bra, men det har inte fungerat fullt ut hittills. Att reformera den kommunala hyresgarantin var nödvändigt för att de som är i behov av den ska få tillgång till den.

Vi har sett hur en dysfunktionell bostadsmarknad har slagit hårdast mot de svaga. Unga vuxna bor kvar hemma långt upp i 20-årsåldern. Människor tvingas acceptera osäkra andrahandsboenden. Detta är inte tillräckligt bra av ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

I propositionen bedömer regeringen att det inte är tillräckligt att det är frivilligt för kommunerna att tillhandahålla hyresgarantier. Regeringen föreslår därför att kommunerna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att tillhandahålla hyresgarantier. Som skäl anför regeringen bland annat att en sådan ordning kommer att skapa mer likvärdiga förutsättningar att skaffa en permanentbostad samt motverka osäkra boendeförhållanden och utestängning från bostadsmarknaden.

Genom kommunala hyresgarantier kan vi bryta den negativa spiralen, menar jag. Det handlar om att ge en chans samtidigt som vi behåller respekten för att det är ett stort ansvar att hyra ut en bostad. Fastighetsägaren ska inte behöva frukta att garantin blir ett blankt papper. Kommunerna måste ha möjlighet till återkrav och uppföljning där det är motiverat.

Vi accepterar inte systemfel som låser in människor i utanförskap. Vi vill ha en politik som ser människan med både rättigheter och skyldigheter. Låt oss därför gemensamt arbeta för en bostadsförsörjning som präglas av trygghet för den som faktiskt behöver stöd, ansvar för både individ och samhälle men också möjlighet att stå på egna ben.

Jag hade önskat att jag inte behövde hålla detta anförande, och ett tag i debatten trodde jag inte att jag skulle göra det heller. Jag kunde ha skrivit under på varje ord i socialdemokraten Markus Kallifatides anförande – ända till han kom utanför vad propositionen faktiskt handlar om. Det är ett aber att vi hela tiden diskuterar andra saker än vad den handlar om. Vi kanske kan göra som så att vi diskuterar det som är inom propositionen?

Varför säger jag det? Jo, för att människor frågar mig, egentligen dagligen: Varför kan partierna inte komma överens om bostadspolitiken? Det är ganska enkelt. Partierna kan inte ens komma överens om kommunala hyresgarantier! Socialdemokraterna i regering tillsatte utredningen, och vi har lagt fram förslaget. Men ändå säger inte alla att det här var jättebra utan måste diskutera detta på andra sätt och på andra ställen. Jag tycker att det är anskrämligt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Vi måste kunna ge varandra kredd när vi gör någonting bra, och vi måste kunna kritisera varandra när någonting är dåligt. Men denna proposition borde vi inte ens behöva diskutera. Det är så självklart. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)