Fru talman! En dag som denna är jag väldigt glad över att min kollega Markus Kallifatides höll ett långt anförande, så att jag hann till kammaren.

Fru talman! Det här är ett betänkande som på ytan låter varmt, omtänksamt och socialt hållbart. Vem vill inte hjälpa människor till ett hem? Vem vill inte att barnfamiljer ska slippa otrygghet? Men ju längre man läser propositionen, desto tydligare blir det att regeringen ännu en gång försöker behandla symtomen på Sveriges bostadskris i stället för orsakerna.

Sanningen är obekväm för den här regeringen: Människor står inte utan bostad därför att kommunerna saknar fler garantier utan därför att Sverige under lång tid har byggt för lite, reglerat för mycket, beskattat sönder flyttkedjorna och skapat en bostadsmarknad där helt vanliga människor inte längre kommer in.

Vad är då regeringens svar? Jo, man lägger ännu mer ansvar på kommunerna och ännu fler åtaganden. Det är ännu fler förväntningar på att kommunerna ska lösa statens misslyckanden.

Fru talman! Det finns något nästan sorgligt i svensk politik numera. När systemet inte fungerar bygger man inte om systemet – man bygger ett stödhjul till stödhjulet. Kommunala hyresgarantier ska alltså bli ännu ett verktyg för att försöka få en dysfunktionell bostadsmarknad att tillfälligt se fungerande ut. Men en garanti skapar ingen bostad. En garanti bygger inga nya hyresrätter. En garanti trollar inte bort köerna. En garanti förändrar inte att människor nekas bostad för att hyrorna är för höga och utbudet för litet.

Samtidigt sitter unga vuxna kvar hemma hos sina föräldrar långt upp i åldrarna. Barnfamiljer flyttar mellan tillfälliga kontrakt. Vanliga löntagare med helt normala inkomster nekas förstahandskontrakt. Detta är inte ett system värdigt ett av världens rikaste länder.

Fru talman! Nästan det mest provocerande är faktiskt språket. ”Socialt hållbar bostadsförsörjning” låter väldigt elegant, eller hur? Det låter så välformulerat och genomarbetat. Men bakom orden finns människor som inte kan planera sina liv. Det är människor som inte vet var deras barn ska bo nästa skoltermin. Det är människor som arbetar och betalar skatt men ändå inte får tillgång till ett hem. Då hjälper det väldigt lite att regeringen producerar ännu en proposition med nya paragrafer och sekretessbestämmelser.

Fru talman! Sverige behöver en bostadspolitik som faktiskt vågar angripa grundproblemen. Det handlar om fler bostäder, snabbare processer, fungerande flyttkedjor och rimligare villkor för byggande och investeringar – inte om ännu ett lager av kommunala speciallösningar ovanpå ett system som redan knakar.

Till slut måste någon säga det uppenbara: Om allt fler människor behöver kommunala garantier för att få ett vanligt hyreskontrakt är det inte människorna som är problemet. Då är det systemet som har misslyckats.

Fru talman! Jag tänker lite högt. Engagemanget i den här debatten borde vara lite större, i synnerhet eftersom jag vet att det finns kollegor som värnar till exempel barn som vräks. Tyvärr lyser förslagen för att komma till rätta med den typen av problematik med sin frånvaro.

Vi har valt att ha en reservation. Den rör uppföljning och utvärdering av det här förslaget. Jag väljer att yrka bifall till den i dag.