Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 1, som innebär avslag på detta förslag.

Det finns många anledningar till detta. Vi har när det gäller straff och påföljder en särreglering som följer av ålder och som vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inte får urvattnas. Vi ser däremot ett behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs sådana, som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskningen visar att det inte finns något empiriskt eller erfarenhetsbaserat stöd för att skärpta påföljder för unga skulle ha effekt. Tvärtom kan institutionsmiljöer förstärka den kriminella identiteten som en ungdom dessvärre ibland har börjat bygga och fördjupa dennes psykiska ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt.

Det är visserligen så att man planerar för särskilda avdelningar på de större fängelserna, där de unga ska finnas, men det som riskerar att stärka den kriminella identiteten är närheten och att man identifierar sig med att sitta på en säkerhetsanstalt, där man ofta placeras.

Forskningen visar också, vilket nyss togs upp, att skolgången är extremt viktig, liksom trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser i riskmiljöer. Dessa saker har betydelse för att minska risken för att barn hamnar i kriminalitet. Gällande detta är det klassiskt för Vänsterpartiet att vilja markera vikten av förebyggande insatser riktade generellt och ibland individuellt till barn i riskzonen och förstås också av att försöka komma åt rekryterare, som ju verkligen är ett gissel för samhället i stort.

Det går också att se att det i beredningen av det här ärendet finns avgörande kritik som regeringen bortser från. Det handlar både om remissinstanserna och om Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker ju förslaget – bland annat Barnombudsmannens expert.

Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och visar dessutom att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning har skett. Lagrådet menar därför att beredningen är bristfällig och avstyrker förslagen och att de skulle läggas till grund för ytterligare beredningsåtgärder.

Vi måste också se det nu aktuella förslaget i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott, något som vi också snart ska diskutera här i kammaren. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara den sista utvägen och användas under så kort tid som möjligt.

Jag anser förstås att barn som har begått allvarliga brott ska omhändertas och få behandling, men jag förordar att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Detta handlar än så länge om dem som är mellan 15 och 18 år.

Jag vill inte minst markera vikten av skolan. Jag tror att vi i alla partier är ense om hur central skolgången är för att stimulera unga och ge dem en plattform för att kunna gå vidare efter ett straff. Vi menar att Sis har erfarenheter inom detta och att man ska bygga vidare på dessa.

Det går att stärka och förbättra den slutna ungdomsvården och satsa ännu mer på att utveckla verksamheterna och förbättra hur de unga vid frigivningen inslussas i samhället.

Jag vill också flika in att rymningar varit vanligt förekommande inom Sis, men detta har i princip upphört. Det finns andra anmärkningar att rikta mot Sis, och Sis behöver definitivt vidareutvecklas, men vi menar att det vore meningsfullt att satsa resurserna på detta i stället för att börja från noll inom Kriminalvården, som saknar all erfarenhet av de här åldersgrupperna.

Jag tror att vi också är ense om att det är viktigt att förbättra hur de unga i samband med frigivning ska kunna slussas in i samhället, och det är väldigt viktigt att vi har villkorlig frigivning oavsett vem som ska vara ansvarig för själva vårdinsatsen innan dess.

När det gäller den villkorliga frigivningen tror vi i Vänsterpartiet att det skulle vara meningsfullt att satsa på ett samarbete mellan Kriminalvården och Sis och att detta skulle kunna vara fruktbart genom att man då kompletterar varandras kompetenser.

Sammanfattningsvis är det Vänsterpartiets mening att vi ska avslå regeringens förslag. Vi vill samtidigt rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

Jag skulle också vilja lägga till, och kanske få många att reagera på, vilka anstalter det är som man prioriterar utbildare för. Det är Högsbo, Kumla, Rosersberg, Sagsjön, Skenäs, Täby, Ystad och Österåker.

Det här handlar om att sätta barn på avdelningar som kan kallas ungdomsfängelser. Att straffa barnen så här menar vi är att lägga ansvaret på barn som samhället inte har förmått skydda. Barnen är ofta mer brottsoffer än förövare, och vi kan fundera över Tidöregeringens brottsofferperspektiv i det här sammanhanget. Är man enbart gärningsperson när man kanske är lurad, hotad och pressad att begå de brott man åker fast för? Det kan kännas orimligt, och bland annat Socialstyrelsen pekar på den bristande logiken i hur vi reagerar på de här barnen.

Det har förstås nämnts här från talarstolen att kriminalvården skulle vara beredd att ta emot de här barnen. Kriminalvårdens representanter säger själva att man inte är det – i alla fall inte än. Där kommer inte minst skolan in som en saknad pusselbit i hur det skulle kunna fungera att ha barn i våra fängelser.

Jag yrkar avslag på förslaget om att införa detta i Kriminalvårdens regi.