Fru talman! Vi debatterar i dag ett betänkande som heter En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess. Jag tänkte uppehålla mig mest vid den så kallade omedelbarhetsprincipen, som nämndes här från talarstolen tidigare.

Omedelbarhetsprincipen är något som under lång tid har varit en grundläggande rättsprincip i svensk processrätt. Principen innebär att domstolen endast får grunda sin dom på det material som presenteras direkt vid huvudförhandlingen. Det innebär att bevis, vittnesmål och förhör ska framföras muntligen inför rätten. I stort sett har det fungerat väl, men under senare år – jag talar av egen erfarenhet – har det blivit allt vanligare att vittnen och även målsägare ändrar uppgifter som de lämnat i förhör under den förundersökning som sedan ligger till grund för åklagarens stämningsansökan.

Det kan på goda grunder antas att vittnen då har utsatts för hot eller otillbörlig påverkan av den misstänkte eller av andra som har intresse av att saken inte ska komma fram i rätt belysning och att den åtalade på den grunden frias eftersom den bevisning som framlagts inte utgör tillräckliga skäl för en fällande dom – detta trots att det för såväl åklagare som polis och kanske även för domstolen är uppenbart att berättelsen ändrats eller att vittnen har tystats av rädsla för repressalier. Men med rådande omedelbarhetsprincip har rätten ändå inget annat val än att meddela en friande dom.

Fru talman! Det är uppenbart att en rättsprocess baserad på omedelbarhetsprincipen uppvisar svagheter och att världen har förändrats sedan principen tillkom på 1940-talet. Det finns svagheter och brister avseende både effektivitet och rättssäkerhet. Problemet har uppmärksammats, och 2022 infördes möjligheten att åberopa förhör som dokumenterats genom ljud- och bildupptagning som bevis om det inte ansågs uppenbart olämpligt. Detta innebär i korthet att en berättelse som lämnats i polisförhör ansågs kunna ge mer tillförlitlig bevisning och bättre förutsättningar för materiellt riktiga domar.

Utsagor från ett tidigt förhör anses vara mer tillförlitliga eftersom de lämnats i ett tidigt skede av utredningen och den hörde då varit mindre påverkad av yttre faktorer.

Fru talman! Efter några år kan man dock konstatera att förändringen av skilda skäl inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Kravet på den tilltalades rätt till motförhör har förlängt förhandlingen, och domstolarna lämnar otydliga besked om vilken bevisning som ska eller kan tillåtas, för att nämna några exempel på sådant som anses vara ett hinder i den nuvarande ordningen.

Därför föreslås nu en förändring som innebär att en berättelse som lämnats vid ett förhör inför en brottsbekämpande myndighet och dokumenteras genom ljud- och bildupptagning ska få åberopas som bevis i en rättegång i brottmål om det inte anses olämpligt. Det ska alltså även fortsatt ske en bedömning om det ska kunna användas eller inte.

Om detta genomförs ser vi att det finns en rad betydande fördelar med möjligheten att åberopa tidigare förhör som bevisning. Tidigare förhör bör därför användas i så stor utsträckning som möjligt men givetvis med hänsyn till befogade rättssäkerhetsanspråk för den tilltalade. Det är väldigt viktigt att betona detta.

Fru talman! För att regleringen av tidiga förhör ska bli mer effektiv bedömer utredningen att det krävs dels att parterna, och då främst åklagarna, åberopar tidiga förhör i större utsträckning, dels att polis och åklagare möjliggör för den misstänkte att hålla motförhör redan under förundersökningen. Om motförhör hålls redan under förundersökningen minskar behovet av att åberopa ett tilläggsförhör i domstol. De effektivitetsvinster reformen syftar till att åstadkomma realiseras därigenom.

Fru talman! Sammanfattningsvis innebär detta att ett tidigt förhör ska tillåtas som bevis om inte rätten utifrån vad parterna anfört gör bedömningen att det finns betydande processuella nackdelar med att bevis läggs fram på det sättet. Det kan handla om såväl processekonomiska skäl som rättssäkerhetsaspekter.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)