Fru talman! Utgångspunkten i den här propositionen är egentligen ganska enkel. I en rättsprocess bör vi ta till vara det som är mest tillförlitligt – det som sägs nära händelsen, innan minnen bleknar och uppgifter riskerar att påverkas. Men så är det inte alltid i dag. Vår uppfattning är att tidiga förhör används i alldeles för liten utsträckning. Det är det som vi nu vill ändra.

Fru talman! Tänk er att ett vittne hörs dagen efter en händelse och att vittnesmålet tas upp med ljud och bild. De uppgifter som dokumenteras är färska och detaljerade. Månader senare kallas samma person till domstol. Minnesbilderna kan vara svagare och formuleringarna något försiktigare. Ibland har det tillkommit yttre påverkan som kan ha ändrat minnesbilder – i värsta fall hot. Ändå ges det senare förhöret störst tyngd. Det är inte, fru talman, en självklarhet att det leder till bättre avgöranden. Det är detta vi vill förändra.

Tidiga förhör ska kunna användas i större utsträckning om det inte bedöms olämpligt. Utgångspunkten ska vara att det som sägs tidigt i en förundersökning också ska kunna användas som bevisning i en domstol. Förhör som spelas in ska enligt norm kunna användas som bevisning. Detta är en viktig förändring, inte minst eftersom vi vet att uppgifter kan förändras över tid och att det i vissa fall förekommer påtryckningar mot vittnen.

Fru talman! Samma tanke går igen när det gäller vittnesattester. I dag används skriftliga berättelser sällan i brottmål, eftersom det i praktiken krävs att parterna är överens för att de ska få användas. Det innebär att uppgifter som redan finns dokumenterade inte tas till vara. När polisen exempelvis nedtecknar tidiga vittnesförhör krävs det att den misstänkte ger samtycke för att de ska få användas. Det är alltså i många fall i dag på det viset att det är den misstänkte som avgör om polisens anteckningar får användas.

Det är en märklig ordning. Nu ändrar vi så att det i stället är domstolen som ska pröva om det är lämpligt att använda en sådan nedtecknad berättelse. Det gör det möjligt att i fler fall använda relevant information utan att kräva att allting ska upprepas muntligt. Samtidigt ligger ansvaret hos domstolen att avgöra när det kan ske på ett rättssäkert sätt.

Fru talman! Även i hovrätten handlar det om att bättre ta till vara det som redan finns. Vi tar nu bort tilltrosbestämmelserna och ger hovrätten större möjlighet att självständigt värdera bevisningen utan att vara bunden av hur den har presenterats och tolkats i tingsrätten. Genom att begränsa behovet av ny bevisupptagning undviker vi omtag som innebär att bevisningen oftare blir svagare än starkare. Det bidrar till en mer ändamålsenlig överprövning.

Fru talman! Rättssäkerheten avgörs inte av hur många gånger en uppgift upprepas utan av hur tillförlitlig uppgiften är. Domstolen gör sin prövning. Den tilltalade har rätt att bemöta bevisningen, och varje uppgift behöver värderas kritiskt.

Men rättssäkerheten handlar också om kvaliteten i underlaget. Att använda tidiga dokumenterade uppgifter i större utsträckning innebär ofta att rätten får ett bättre beslutsunderlag samtidigt som det finns tydliga ramar. Domstolen ska alltid pröva lämpligheten och väga in möjligheten till ett effektivt försvar. Det är en viktig princip.

Men, fru talman, det handlar inte bara om en effektiv domstolsprocess – det handlar också om människor. Det handlar om vittnen som har upplevt och varit med om jobbiga processer. De ska inte behöva berätta om händelsen flera gånger, för det innebär många gånger en påfrestning. Genom att i större utsträckning använda det som redan dokumenterats tidigt minskar vi behovet av att låta vittnen upprepa sina vittnesmål och gång på gång återuppleva samma sak. Det innebär en mindre belastning men också en större trygghet. Vi vet också att det förekommer försök att påverka vittnen. Detta är en del i att hantera det.

När en utsaga säkras tidigt minskar risken för att den förändras i efterhand. Det stärker både bevisningen och skyddet för den enskilde.

När det gäller skyddet för den enskilde gäller samma logik kring skyddet av uppgifter om tvångsmedel. I dag handlar det inte om att vi ger nya verktyg, utan det handlar om att säkerställa att de hemliga tvångsmedel, de verktyg och de metoder som redan i dag finns inte röjs.

När uppgifter om tvångsmedel sprids kan det försvaga brottsbekämpningen. Detta kan bli följden när vi ger information om hur polisen använder dessa verktyg. Därför inför vi nu ett tydligare sekretesskydd hos Domstolsverket.

Fru talman! Det här handlar i grunden om att låta rättsprocessen utgå från den bästa bevisningen – den bevisning som domstolen bedömer som den bästa – och bygga ett system som tar vara på den i stället för att försvaga den över tid. Det handlar om att i större utsträckning kunna använda det som sägs tidigt, förenkla det som i dag är onödigt tungt och skydda de människor som medverkar i processen.

Med detta, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)