Herr talman! Jag kommer att yrka bifall till reservation nummer 1, från Vänsterpartiet.

Jag kan instämma i stort med föregående talare. Jag vill påstå att vi från den här talarstolen ofta argumenterar för hur viktigt polisens och åklagarens arbete är samt att det är viktigt att man får fram material för att kunna driva en process. Det vi talar om nu är i stort sett hur processen ska fungera.

Det är bara hälften så många talare som har anmält sig till den här punkten som till den tidigare. Jag tycker att vi borde bry oss ännu mycket mer om vad som sker i domstolarna och den betydelse reglerna där har för att få till stånd fungerande, rättssäkra och materiellt säkra domar.

Vi från Vänsterpartiet har inte några invändningar alls mot att man rubbar på de så kallade tilltrosbestämmelserna. Vi gillar också de nya sekretessreglerna, som på många sätt kan trygga och vara med och bära fram processen på ett väl genomtänkt sätt.

Jag har dock invändningar när det handlar om de tidiga berättelserna och i vilken omfattning de ska få användas. Det är en gammal princip från 1940-talet att vi värnar en omedelbarhetsprincip i domstol. Man menade att det mesta, i princip nästan allt, ska föras fram i huvudförhandlingen och att det utifrån den förhandlingen ska kunna göras en rättvis och tillförlitlig bevisvärdering.

Förändringen kom, som jag nyss nämnde, på 40-talet. Då markerade man en betydelse av att ha både fri bevisföring, alltså att inga regler borde gälla som gränser där, och fri bevisprövning från domstolens sida, alltså inga regler om vad som skulle gälla för full bevisning eller något liknande. Man markerade då också att principerna vid huvudförhandlingen borde vara muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Ett mål skulle avgöras vid en huvudförhandling, och rätten skulle i princip bara få grunda sin dom på vad som förekommit i den huvudförhandlingen.

Rätten till en rättvis rättegång är en grundläggande princip i svensk rätt. Vi nämner den och har en del regler i kanterna omkring den. I övrigt får vi luta oss mot Europakonventionen, där det finns en viktig paragraf om ”fair trial”. Vi får tolka vad som ska ingå i de preciseringar vi gör i svensk rätt.

I enlighet med principen om en rättvis rättegång bör bevisupptagningen i så stor utsträckning som möjligt ske i huvudförhandlingen. Att bevisupptagningen förskjuts till förundersökningen kan vara viktigt i vissa fall men är problematiskt i andra fall. Lagrådet har avrått från att vi skulle ändra den här presumtionen; man menar att det som vi har gjort tidigare är tillräckligt och att vi inte bör göra något ytterligare.

Utredningen som ligger till bas för det här hävdar att man borde begränsa detta och stanna vid vad som gäller i dag. Lagrådet markerade som jag sa att en sådan här ändring inte borde göras, och flera remissinstanser har stött det. När man från regeringens sida markerar att ändringen skulle behöva göras blir argumenten underkända.

Det som har åberopats är bland annat krav från Åklagarmyndigheten. Där har det i vissa fall ställt till med bekymmer att man har strypt möjligheten att använda tidigare material i en domstolsprocess. Det har gjort att domstolarna några gånger gett förhandsbesked som sedan inte stämmer, vilket har lett till trassel i planeringen av processerna och ibland inställda huvudförhandlingar. Det är naturligtvis inte lyckat.

Frågan är då om vi ska gå ännu längre på den vägen. Jag tycker inte det. Sådana här problem av praktisk natur bör kunna lösas genom bättre planering och framförhållning från domstolens sida och samarbete med åklagaren. Vi i Vänsterpartiet menar därför att riksdagen bör avslå förslaget i den del som handlar om en ändring av omedelbarhetsprincipen när det gäller så kallade tidiga förhör. I övrigt står vi bakom förslagen i propositionen.

Något som jag tycker är väldigt intressant är det här med tilltrosparagraferna och tilltrosreglerna. De är väldigt komplicerade att tillämpa, enligt min erfarenhet från domstol. De här reglerna tar sikte på situationer där man vid huvudförhandlingen i tingsrätten har hållit förhör inför rätten eller i vissa fall vid syn. Det som var avgörande när domen sedan blev överklagad till hovrätten – eller så småningom Högsta domstolen, om det skulle vara aktuellt – var tilltron till bevisningen. Det handlar om en avvägning av vittnesmål och bevisning ur tilltrosperspektiv, och det är inte så enkelt. Om tingsrättens dom skulle ändras var då reglerna sådana att man inte fick göra det utan att tilltrosbeviset lades fram igen genom en ljud- eller bildupptagning eller togs upp på nytt i hovrätten – eller Högsta domstolen, om det avancerat dit. Vissa undantag gick att göra även där, men det var ganska komplicerat.

En risk som finns när det gäller det här med tilltrosvittnen – och ännu mer om vi skulle bygga mycket på tidiga förhör – om man blir kallad att höras i hovrätt eller högre instans är att vittnet eller målsäganden fokuserar mer på vad man sa i tidigare processer än på vad som verkligen inträffat. Till det kommer risken för att vittnen och andra som hörs utsätts för påtryckningar eller hot efter förhöret i tingsrätten. Det här med tilltrosbevisningen och tilltrosprövningen bör därför tas bort.

Sammanfattningsvis är vi alltså ense med majoriteten i flertalet frågor, men inte i den som handlar om tidig bevisupptagning, som vi inte tycker ska utökas.