Herr talman! Det kanske finns en och annan som undrar varför vi i dag står och debatterar frihetsberövande påföljder för barn och unga. Det enkla svaret är att vi de senaste åren har bevittnat en exempellös eskalering av det grova våldet i vårt land. Sverige har gått från att vara ett tryggt och säkert land till ett land med skjutningar och sprängningar som saknar motstycke i Europa. Vi har även bevittnat att gärningspersonerna blivit allt yngre.

Unga, mestadels killar men även tjejer, anmäler sig frivilligt eller rekryteras till att med vapen i hand agera bödlar och utförare mot ersättning, i hopp om en karriär i de kriminella gängen och den organiserade brottsligheten. Polisen vittnar om att unga oavsett samhällstillhörighet mer eller mindre står i kö för att utföra mord och sprängningar.

Ofta är det kriminella som är måltavlor, men vi har åtskilliga exempel på att helt oskyldiga människor har fallit offer. Ibland räcker det att råka vara anhörig till någon som är kriminell. Ibland tar man helt enkelt fel på person men genomför ändå en helt kallblodig avrättning.

Vid sidan om skjutningarna används sprängladdningar och handgranater för att skrämma eller hämnas. Även här har oskyldiga dödats eller skadats. Ödeläggelsen har dessutom orsakat stor ekonomisk skada för helt oskyldiga och givetvis skapat stor otrygghet och rädsla i de drabbade bostadsområdena.

Detta är bakgrunden till att vi nu står här.

Herr talman! Oavsett ålder på gärningsmännen har de genom sitt agerande visat att de är farliga och utgör en fara för alla och envar. Sett i det perspektivet måste deras rörelsefrihet begränsas. Vi kan inte ha farliga beväpnade unga gående lösa på våra gator.

Vid samtal jag haft med personal på Sis ungdomshem vittnas om att många av de unga lagöverträdarna och gängkriminella saknar konsekvenstänk, många gånger kopplat till drogmissbruk och psykiska störningar i form av adhd eller liknande. Behandling parat med undervisning under lång tid krävs för att minska risken för återfall, så längre frihetsberövanden kan i de fallen vara av godo.

Vi kan också konstatera att Sis-hemmen inte är anpassade för dagens verklighet med unga som begår grova våldsbrott och har starka kopplingar till gängkriminella. Återfallsfrekvensen efter sluten ungdomsvård, LSU, är så pass hög som 90 procent, och det finns – vilket också konstaterats från talarstolen i dag – brister i såväl vården som den efterföljande kontrollen och uppföljningen.

Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU, utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är i dag helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan då i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, LVU. Vi kan konstatera att detta i många fall leder till fritt fall och återgång i brottslighet. Återfallsfrekvensen är som sagt väldigt hög.

Herr talman! Låt oss konstatera att utvecklingen mot allt yngre grova våldsverkare är ett katastrofalt misslyckande där vi i vuxenvärlden bär ett stort ansvar. Vi kan även konstatera att varken LSU eller LVU är anpassad för att stå emot och hantera den snabba och omfattande förändringen av brott som begås av barn och unga.

Ur detta har det växt fram ett krav på förändring. Allt som oftast hävdas från oppositionen – vi har hört det från talarstolen här i dag, framför allt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – ett behov av brottsförebyggande åtgärder och då gärna i form av mer resurser till skola och socialtjänst. Det är ett mantra som malts i decennier och som, trots stora satsningar, inte på något sätt bromsat den utveckling vi nu bevittnar och har att hantera.

Herr talman! Som jag brukar säga: När huset brinner är det inte första hand läge att tala om brandförebyggande åtgärder. Då gäller det att släcka branden. Det är samma sak här: När sådana här saker väl händer måste vi gripa och lagföra grova våldsverkare, även unga sådana. Jag tror att vi är helt överens om det; det handlar bara om formen för vad som ska göras.

Regeringen lägger nu fram ett förslag där LSU på sikt utmönstras – utmönstringen ska vara klar till 2030. I stället ska unga i åldern 15–17 år få avtjäna sitt straff i Kriminalvårdens regi.

Föga förvånande kommer nu protester från förväntat håll. I sig kan man motvilligt medge att någon form av frihetsberövande krävs, men absolut inte inom Kriminalvården. Då blir plötsligt myndighetsetiketten viktigare än resultatet.

Min och regeringens bedömning är att det inom Kriminalvårdens verksamhet finns större möjlighet till flexibilitet, eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna efter 18-årsdagen. Vi bedömer också att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.

Likaså har Kriminalvården stor erfarenhet av behandling och vård av intagna som begått den här typen av grova våldsbrott, vilket Sis inte har. Unga intagna kommer dessutom att hållas avskilda från äldre interner och ges möjlighet till studier och sysselsättning, vilket också nämnts av föregående talare här.

Med detta sagt gäller det dock också att oförtrutet verka för att skydda våra barn och vidta de åtgärder vi kan för att förhindra den omfattande rekrytering av unga som nu sker. Regeringen är heller inte overksam i det avseendet. Om allt går som det ska kommer Polismyndigheten att få möjlighet att stoppa annonseringen på de digitala plattformarna. Rekryteringen är nu dessutom straffbar i sig, då den anses som stämpling eller förberedelse till brott. Vi kan också se hur fler och fler av rekryterarna grips i andra länder. Ingen i det här patrasket ska känna sig säker. Lagens långa arm sträcker sig nu långt över våra gränser, vilket också välkomnas.

Herr talman! Det fortsatta brottsförebyggande arbetet är särskilt viktigt i relation till unga lagöverträdare. Vi tar detta på stort allvar. Få saker är så viktiga som att stoppa unga personer från att bli neddragna i det mörker som det kriminella livet innebär. Bara så kan vi långsiktigt förhindra nya brott.

Vårt brottsförebyggande arbete handlar bland annat om en utbyggd socialtjänst som ges fler verktyg med en ny socialtjänstlag. Vi har även samverkansstrukturen Bob, barn och unga i organiserad brottslighet, som ska stärka arbetet mot att barn och unga hamnar i grov kriminalitet.

Herr talman! Till syvende och sist är dock trygga familjer det främsta värnet mot gatans värderingar. Då krävs en stödjande familjepolitik och ett tydligt föräldraansvar. Vi kristdemokrater är garanten för att detta perspektiv finns med i regeringens brottsförebyggande arbete. Det krävs ett tålmodigt arbete, och vi måste göra många saker samtidigt för att det ska få reell effekt.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)