Herr talman och Mikael Damsgaard! Nu börjar vi närma oss kärnan i vad debatten egentligen handlar om, och det är jättebra. Det är nämligen absolut inte så här det låter i den offentliga debatten, utan där råder stor förvirring om vad diskussionen egentligen gäller.

Vi i Miljöpartiet är helt för det som Mikael Damsgaard nämner nu: mer satsningar på och förstärkning av villkorlig frigivning, övervakning av och kanske fotboja på några personer efter att de har kommit ut för att möjliggöra öppna insatser, men under övervakning, och så vidare. Det är jättebra, och det vill vi också satsa mer på. Som jag sa vill vi även se över möjligheten till villkorlig frigivning i kombination med LSU.

Skillnaden är att vi menar att ansvaret borde ligga kvar på Sis. De borde få de här resurserna och möjligheterna, för det som Sis har och som Kriminalvården inte har är just erfarenheten av ungdomar. Här blir det väl en diskussion om vilken erfarenhet som vi viktar högst och som vi tror kommer att få störst påverkan på utfallet.

Vi i Miljöpartiet har landat i att vi menar att det är erfarenheten av att vårda ungdomar som borde ha fått väga tyngst, inte minst när det gäller det här med skolan. Kriminalvården är skicklig på att vårda vuxna personer och att jobba med deras liv efter tiden som intagna i fängelse, medan Sis har stor erfarenhet av ungdomar. Det som Sis inte alltid har fått är tillräckliga resurser eller tillräckliga verktyg.

Utredningen pågår fortfarande, och man kan undra vad den kommer att föreslå. Miljöpartiet hade velat göra de satsningar och möjliggöra det som nu lyfts fram av bland andra Mikael Damsgaard och ge detta till Sis, för vi tror att erfarenheten av att vårda just barn är oerhört central för att det ska bli ett bra utfall.