Herr talman! Debatten går lite snabbare än vad jag trodde att den skulle göra. En kollega sa till mig i går att det vore bra om den tog lite längre tid så att hon hinner avsluta sitt deltagande i ett panelsamtal. Vi får se om det här anförandet triggar några repliker – jag ska göra mitt bästa.

Miljöpartiet är av uppfattningen att samhället måste agera mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. Reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning – inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling.

Regeringens förslag att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott är djupt oroande av en mängd skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att inrätta ungdomsfängelser, eller snarare ungdomsavdelningar på vuxenfängelser.

När regeringen nu dessutom har aviserat att man tänker sänka straffbarhetsåldern, vilket innebär att barn så unga som 13 år kan sättas i fängelse, har även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken ifrågasatt förslaget. Kriminalvården har skrivit att de bedömer att de saknar resurser och kompetens för att hantera barn i den här åldern. Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet. Både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risken för tillämpningsproblem och rättsosäkerhet.

Dagens debatt handlar om att låta Kriminalvården ta över ansvaret för barn som begått brott. Inrättande av ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hör ihop; de kan inte hanteras som två helt separata frågor. Bland annat kan påpekas att utredningen själv skrev att det kan finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den yngsta ålderskategorin om straffmyndighetsåldern sänks.

Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: Barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men det ska ske på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till de ungas brist på mognad och impulskontroll och i fråga om att bedöma konsekvenserna av sitt handlande.

Herr talman! Jag har nu kort redogjort för de grundläggande skälen till vårt avslag. Jag vill gå in särskilt på några områden och avslutningsvis även säga något om vad Miljöpartiet skulle vilja se i stället.

Först vill jag ta upp bristen på stöd i forskning eller erfarenhet. Frihetsberövande kan i sig vara en stark riskfaktor för fortsatt kriminalitet. Uppemot 90 procent av de barn och unga som döms till sluten ungdomsvård återfaller i brott inom ett par år. Återfallen hänger ofta ihop med en fortsatt eller fördjupad kontakt med kriminella nätverk.

Regeringen anser att detta är ett argument för att inrätta ungdomsfängelser, men forskning visar tvärtom att risken för återfall kan minska vid öppnare former av straffavtjänande och en fungerande utslussning. Forskning har också visat att placering av barn i fängelse hotar deras trygghet, välmående och framtidsutsikter. Även detta innebär ökad risk för återfall i brott och minskad sannolikhet för en lyckad återintegrering i samhället.

Den höga återfallsrisken bland unga som döms till sluten ungdomsvård är för oss ett tydligt skäl till att den slutna ungdomsvården måste stärkas betydligt. Vården måste leda till ett liv långt bort från kriminalitet, och utslussningen ska vara kontrollerad och trygg.

Ett annat problem är att detta förslag grundar sig på otillräcklig beredning. För oss i Miljöpartiet är beredningen av lagförslag, särskilt sådana som innebär ett drastiskt skifte och ett avsteg från tidigare praxis, väldigt viktig.

I en interpellationsdebatt med mig nyligen menade justitieministern att Miljöpartiets inställning visar att vi står för något som han kallade slow politics. Det tyckte jag var ett svepande, märkligt och nedlåtande omdöme, inte minst i en tid då debattartiklarna om hur regeringen monterar ned rättsstaten duggar tätt.

Jag ska också nämna något som redan har varit uppe i debatten, nämligen barns rätt till skolgång. Redan när utredningen om ungdomsfängelse presenterades uppstod frågor om hur barns rätt till skolgång enligt skollagen skulle kunna säkerställas för unga som döms till fängelse. I december presenterades en utredning som föreslår ändringar i skollagen för att barn i fängelse ska kunna erbjudas fjärr- och distansutbildning i vissa fall.

För Miljöpartiet är det mycket oroande att intagna barn till skillnad från andra barn inte kommer att få den skolgång de har rätt till enligt skollagen. Som tidigare talare också har sagt är en fungerande skolgång en av de starkaste skyddsfaktorerna mot fortsatt kriminalitet, och detta borde därför prioriteras mycket högt. Det måste ses som mycket angeläget att barn som har begått brott ges en trygg och stabil skolgång med närvarande lärare. Dessutom vet vi att dessa barn ofta har stora svårigheter i skolan. Det är alltså inte vilka 14-åringar som helst, utan med stor sannolikhet är det 14-åringar med omfattande behov av stöd för att klara skolan som kommer att hamna på ungdomsavdelningarna.

Herr talman! Flera remissinstanser har också tagit upp att inrättandet av ungdomsavdelningar på fängelser kan strida mot barnkonventionen. För att värna barns rättigheter har regeringen i propositionen föreslagit vissa anpassningar. Till exempel föreslås en portalparagraf i fängelselagen om att alla åtgärder som rör intagna barn ska beakta barnets bästa och att socialnämnden ska utse en särskild handläggare till intagna barn.

För oss framstår dessa anpassningar som ett dåligt försök att dämpa den massiva kritiken. Om regeringen hade menat allvar med att säkra barns bästa skulle man inte inrätta dessa ungdomsavdelningar inom kriminalvården alls eller åtminstone inte iscensätta dem mycket tidigare än vad utredningen och Kriminalvården bedömt som möjligt med hänsyn tagen till barnrätten.

I detta sammanhang kan också nämnas att det finns en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom kriminalvården. Gruppen fängelsedömda flickor kommer att vara mycket liten. Även om andelen flickor inom den grova brottsligheten ökar är de fortfarande väldigt få. Utredningen uppmärksammar detta och drar slutsatsen att flickor under 18 år i många fall kommer att avtjäna sitt straff tillsammans med vuxna kvinnor upp till 21 år – en utformning som också den strider mot barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté är tydlig med att barn inte får placeras på samma anstalter som vuxna och att stater med barnfängelser bör inrätta separata anstalter för barn, med personal som har lämplig utbildning och arbetar enligt barnvänliga riktlinjer och metoder.

Herr talman! Miljöpartiet ställer sig alltså inte bakom regeringens förslag men har såklart egna. Vi vill liksom Vänsterpartiet behålla den slutna ungdomsvården och reformera insatserna hos Sis, och som tidigare talare nämnt pågår det ju sedan länge ett reformarbete. Sis och även tidigare regeringar har varit medvetna om bristerna, och Sis har differentierat sina anstalter. Antalet rymningar av barn som är dömda för brott har minskat kraftigt, och om jag minns rätt har det inte skett någon sådan på ett antal år då Sis har vidtagit olika åtgärder och differentierat sin verksamhet.

Det pågår dessutom en utredning om Sis, och jag är väldigt nyfiken på vad den kommer fram till. Det känns därför lite förhastat att fatta dagens beslut innan vi ser vad alternativet skulle kunna vara. Jag tror inte att någon här inne är nöjd med nuvarande situation, och vi tänker alla att något måste göras. Frågan är bara vad som ska göras och vad som får önskad effekt.

Miljöpartiet vill givetvis också se tidiga förebyggande insatser, stärkta insatser hos socialtjänsten och en trygg utslussning. Vi föreslår också en förlängning av den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård, som i dag är fyra år. I kombination med en stärkt vårdkedja och bättre utslussning skulle en sådan förändring göra det möjligt att ge unga längre tid för rehabilitering och möjlighet att lämna kriminaliteten.

Vidare vill vi se över om LSU ska omfattas av villkorlig frigivning. En sådan kan rätt utformad skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet och avhålla unga lagöverträdare från återfall i brott och ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället efter avtjänat straff.

Miljöpartiet vill alltså se ett samhälle som både skyddar människor från grov brottslighet och ger barn en verklig chans att bryta med kriminalitet. Regeringens proposition riskerar att göra motsatsen: låsa in barn i en miljö som skapar stigma, försvåra skolgång, försvaga rehabilitering och i förlängningen öka återfall och pressa rekryteringen nedåt i åldrarna. I stället behövs mer av det som fungerar, såsom tidiga insatser, en socialtjänst med resurser, en skola som orkar se varje barn, en barn- och ungdomspsykiatri som kan ta emot och frihetsberövande insatser som faktiskt rehabiliterar. Om regeringen vill pröva något nytt borde man pröva stora satsningar på det preventiva arbetet och inte sätta barn i fängelse.

Jag yrkar bifall till reservation 2.