Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! På svaret låter det som om regeringens hållning nu är väldigt skeptisk och att man nu försöker hantera detta på det sätt som frågan kräver. Det är intressant.

Vi kan backa tillbaka lite och se vad den här historien har handlar om. Precis som statsrådet sa i svaret kom beslutet från EU 2023. Det är klart att det kommer många direktiv och förordningar från EU som Sverige inte alltid håller med om i alla delar eller ens har röstat för, framför allt när det kommer till arbetsmarknadsområdet, då vi har en modell som nästan inget annat EU-land har. Detta är alltså inget konstigt eller unikt. Men vi har ju implementerat direktiv tidigare trots att vi har haft den hållningen.

Vi tillsatte en utredning som kom i maj 2024. Den har statsrådet haft på sitt bord. Hon vet vad utredningen säger om hur direktivet ska implementeras i Sveriges lagstiftning. Men ändå har det dröjt ända till januari 2026 innan man presenterat en lagrådsremiss. Man har alltså haft ganska lång tid på sig att begrunda detta.

Man väljer alltså att ta fram en lagrådsremiss – en remiss som förvånar många och upprör i stort sett alla parter på arbetsmarknaden. Den ligger nämligen inte i linje med vad utredningen föreslår, och den skulle varken minska lönegapet mellan män och kvinnor på svensk arbetsmarknad eller göra det transparent – detta var ju annars något man hade stora ambitioner om att direktivet skulle generera.

Inte minst uttryckte statsrådet själv sådana ambitioner, för i den budgetdebatt vi hade här i kammaren i december 2025 sa hon: ”Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Nu får Diskrimineringsombudsmannen muskler att jobba effektivt med genomförandet av EU:s lönetransparensdirektiv. Att synliggöra osakliga löneskillnader kan och kommer att förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska få lika lön för lika arbete.” Jag håller helt med. Det var den gemensamma ingången.

När kritik kommer från Svenskt Näringsliv, SKR, LO, TCO och Saco mot regeringen är den svidande och omfattande. Det förslag man går fram med är inte gynnsamt och inte i linje med det direktivet. Jurister från Svenskt Näringsliv och SKR visar att man kan implementera direktivet på ett annat sätt, men regeringen vägrar att lyssna på det.

Den 5 mars var ministern i arbetsmarknadsutskottet. Där fick vi möjlighet att ställa frågor: Ska ni gå vidare med lagrådsremissen? Ska detta implementeras? Ska Sveriges riksdag genomföra detta före sommarens slut? Jag kände mig kanske något dum på utskottssammanträdet, men jag tror att jag frågade statsrådet och regeringen tre gånger om man verkligen tänkte gå fram med lagrådsförslaget, och då var svaret ja.

Sedan tog det inte ens tre veckor innan man drog tillbaka förslaget. Man går så långt som att säga att man vill gå tillbaka till EU och omförhandla delar. På utskottssammanträdet sa man att detta inte var möjligt. Varför väljer man nu att hantera denna fråga så annorlunda med så kort varsel?