Fru talman! Den här debatten har handlat om den situation som svenskt kvinnofridsarbete och kvinnojourerna befinner sig i och har befunnit sig i sedan en tid tillbaka. Detta grundar sig i förutsättningarna i kommunerna när det gäller kvinnojourernas verksamhet och vara eller icke vara. Vi ser att många läggs ned. Vi får rapport efter rapport som larmar om den förvärrade situationen – om att det finns delar av Sverige som faktiskt inte längre har några kvinnojourer kvar, utan de har lagts ned.

Detta pågår fortsatt. Det har inte gjorts några förändringar för att problemet ska upphöra, varken när det gäller finansiering till kommuner i tillräcklig utsträckning eller, för den delen, när det gäller att se över lagstiftningen.

När det handlar om att placera gängkriminella för att lyfta dem ur den miljön finns det pengar, som vi fick höra tidigare i debatten. Men när man behöver lyfta kvinnor och barn ur våldsamma relationer och placera dem för att rädda deras liv är pengarna slut när de är slut. Vi tycker självklart att det är jätteviktigt och att det är helt rätt; vi ska alltid skapa förutsättningar för en andra chans för dem som behöver kliva ur kriminalitet. Men det måste vi också göra för dessa kvinnor och barn.

För mig blir detta väldigt tydligt när jag har en rapport på mitt bord där det i rubriken står att våldet blir grövre men färre får skydd. Det är alarmerande att det är så få barn och kvinnor på skyddade boenden, och det beror inte på att det inte behövs utan på att det inte fungerar. Detta är jämställdhetsministern ansvarig för, och jag har hört väldigt lite om vad man gör som faktiskt får effekt.