Fru talman! Jag tror att vi kan enas om en del saker här.

För det första: Det pågår en marknadisering av de skyddade boendena. Risken är att vi snart ser samma konsekvenser som i HVB-hemshaveriet.

För det andra: Intentionerna med tillståndsplikten till skyddade boenden var dock rätt. Intentionerna var att säkra kvaliteten och likvärdigheten över landet och öka stödet och skyddet till barn och kvinnor samtidigt som de oseriösa aktörerna stängs ute. Men implementeringen är dålig.

Jag tänker på kvinnojouren i Jämtland som har fått vänta i 20 månader på sitt tillstånd. Nu ger Ivo ett nekande besked. Man räknar inte med föreståndarens totala erfarenhet och utbildningar i beslutet, och man slår ned på alkoholförbudet i utrymmena.

Varför många kvinnojourer, däribland Talita, Kvinnojouren Maggan och Frälsningsarméns kvinnojour, väljer att erbjuda kvinnor och barn en alkoholfri zon när de har varit våldsutsatta i sitt eget hem eller utsatta för prostitution och människohandel tycker jag inte är svårt att räkna ut. Här skulle vi kunna enas om ett ökat förtroende för civilsamhället och för deras erfarenhet av att driva skyddade boenden.

Lagstiftningen behöver ses över och anpassas. Implementeringen behöver bli bättre. Det borde vi kunna enas om. Men det vi också borde kunna enas om är att det är lite märkligt nu. Ni säger att ni avsätter 20 miljoner till en kampanj om våld. Det är viktigt. Men ni avsätter cirka 70 miljoner till att ersätta kommunerna när de placerar avhoppare från gängkriminalitet i skyddade boenden.

Kvinnojourernas skyddade boenden läggs ned, och år 2024 fick kommunerna ersättning för i genomsnitt 80 procent av sina kostnader för avhoppare. Färre våldsutsatta kvinnor och barn får skydd trots att behovet inte har minskat. Det kan vi nog enas om är märkligt.