Fru talman! Tack till jämställdhetsministern, som debatterar den här frågan med oss i dag! Tack till Sofia Amloh för en otroligt viktig fråga! Den är faktiskt livsviktig.

När jag satt på tåget på väg hit i dag läste jag en artikel i Sydsvenskan, publicerad i morse, som jag kände att jag måste ta upp nu. Det står: ”Kvinnojouren kan tvingas stänga efter miss av Socialstyrelsen. En räknemiss gör att två kvinnojourer i Malmö blir av med flera miljoner i stöd. Trots att de gjort allt rätt måste de vänta till nästa söktillfälle – om två år. ’Vi kan tvingas stänga, säger … Kvinnofrid Malmö.’”

Det här handlar alltså om att den mänskliga faktorn har varit framme. Plötsligt hade Malmö Barn- och Kvinnojour blivit av med totalt 2,6 miljoner och Kvinnofrid Malmö 600 000 kronor. Det är verksamheter som redan i dag uppger att de har fler kvinnor som söker stöd och skydd än vad de har förutsättningar att hjälpa. Nu är jourerna plötsligt nedläggningshotade.

Socialstyrelsen erkänner sitt misstag men säger också att de pengar de har att fördela – de som jämställdhetsministern nämnde tidigare – är slut. Man får alltså vänta två år. Jag förstår att den här nyheten kom i dag, men jag vill ändå passa på att fråga jämställdhetsministern om hon är beredd att överväga att prioritera annorlunda så att det fort kan sättas in ett stöd till dem som har blivit extra drabbade av den mänskliga faktorn.

Kvinnojourerna behövs. Sveriges kvinnojourer har över 50 års erfarenhet av att stötta och rädda livet på våldsutsatta kvinnor och deras barn. Dessutom skulle jag vilja säga att civilsamhället generellt är en grundbult i en livskraftig demokrati. Landets kvinnojourer är viktiga för stödet till de enskilda våldsutsatta, men de är också viktiga ur ett opinionsdrivande och folkbildande perspektiv.

Jag kan ta kvinnojouren i min kommun, Gävle, Blåklockan, som exempel. Bara några av de aktiviteter som de gjorde förra året var stödsamtal till våldsutsatta, att ge stöd i kontakter med myndigheter och hjälp med det praktiska, en systerskapsgrupp, att genomföra manifestationer och att skriva debattartiklar. De agerade blåslampa på både kommun och lagstiftare och anordnade kunskapshöjande konferenser för medarbetare i kommunen. Tantjouren Rigmor driver en viktig verksamhet och deltar även i seniormässor och träffar socialnämnden och pratar om våld i äldres parrelationer. Tjejjouren har sin stödchatt och läger för unga tjejer. Machofabriken arbetar i skolorna.

I landets kvinnojourer finns mycket kompetenta medarbetare och ideellt engagerade personer. Det är människor som förstår våldets dynamik och inser att det inte handlar om konflikter eller samarbetsproblem utan om makt, kön och våld.

Våra kvinnojourer behövs. Många har det tufft. Blåklockans skyddade boende ligger nu vilande, precis som alla andra kvinnojoursdrivna skyddade boenden i mitt län Gävleborg.

Vi ser att under de senaste åren har allt färre kvinnor och barn fått skydd i de skyddade boendena, trots att behovet inte har minskat. Den extra byråkratiska bördan med Ivos tillståndsplikt har inneburit dödsstöten för många ideellt drivna skyddade boenden. Jag vill be jämställdhetsministern att lyssna på Unizon och Roks och se alla de kvinnor ute i landet som kämpar lokalt för att rädda livet på kvinnor och barn men också för att öka kunskapen och kraften hos oss alla.