Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret!

Anledningen till min fråga är det kritiska läge som bostadsbyggandet befinner sig i och de effekter det får både för enskilda individer som behöver en bostad och för den delen också för dem som blivit arbetslösa i bostadskrisen.

Det handlar om företag som gått i konkurs och samhället i stort som inte kan växa. Vi kan inte erbjuda goda bostäder, och det är en minskad tillväxt i Sverige.

Vi konstaterar att bostadsbyggandet är nere på cirka 30 000 byggstarter per år medan behovet ligger på 52 000. De 30 000 betyder inte ens att det byggs den mängden bostäder utan visar endast hur många startbesked som ges. Det är alltså inga spadar i backen. De kommer inte förrän det finns någon som har råd att efterfråga bostäderna.

Vi kan konstatera att det är över 10 000 arbetslösa byggnadsarbetare i Byggnads a-kassa samt att var fjärde arbetare i den svenska träindustrin har varslats.

Konkurserna är rekordhöga inom byggsektorn. Från 2023 till 2025 har 5 700 bolag gått i konkurs, enligt Tillväxtanalys. Ytterligare 570 bolag i byggbranschen har gått i konkurs från januari till mars i år. Det är samma takt och ingen nedgång på något sätt.

Småhusbyggandet, som regeringen gärna lyfter fram som det viktigaste, är det lägsta på 100 år, enligt en av regeringens egna utredningar, som vi kunde läsa i DN förra året i september.

När Boverkets kommunenkäter visar på att bostadsbyggandet fortsätter att minska med närmare 10 procent i Stockholmsregionen tyder det mycket på att den SD-ledda regeringen har misslyckats totalt med bostadspolitiken. Det är fyra förlorade år.

Herr talman! Det stora problemet som länsstyrelsen i Stockholm belyser är att det inte finns bostäder som vanligt folk har råd att efterfråga. De är helt enkelt för dyra, och därmed står de tomma eller byggs inte.

Att då lyfta upp förslag som riskerar att införa marknadshyror bakvägen, eller för den delen lyfta fram en ganska ogenomtänkt reform av bygglovsreglerna, känns inte som om det kommer att lösa problemet med att få fram billigare bostäder.

Att enbart tro att regelförenklingar ska leda till att få fram fler och billigare lägenheter är lite naivt, för trots de åtgärder som regeringen har genomfört vänder inte den negativa utvecklingen. Statsrådet talade förut om en rivstart, men det blev en tvärnit. Återigen: Det är fyra förlorade år.

Det som regeringen inte verkar förstå är hur mycket ekonomin påverkar människors möjligheter att efterfråga bostäder. Att ta bort ett investeringsstöd, och dessutom i förtid, stoppade byggandet av upp till 30 000 hyreslägenheter med lägre hyra i ett slag. Det är lika många bostäder som det byggs årligen numera.

Ett byggbolag tog fram en tydlig rapport som pekade på att det skulle bli sju svåra år innan efterfrågan skulle återhämta sig. Det har regeringen tagit med en axelryckning, samtidigt som Boverkets prognoser om återhämtning år efter år skjutits på framtiden.

Det är inte regelförenklingar som kommer att få igång bostadsbyggandet igen. Det är när vanligt folk har råd att efterfråga en bostad. Statsrådet har noterat att Stockholm stad har skrivit ned målet på antalet bostäder. Han borde kanske fundera på sin egen roll i att så har skett. Han kanske borde notera att Lidingö och Danderyd, borgerligt styrda kommuner, inte bygger någonting.

Därför vill jag fråga statsrådet om han inte har någon självkritik när bostadsbyggandet fortsätter att minska i Stockholmregionen. Det är den region där behovet är som störst.