Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans ministrar lever världens bästa liv och har makten att bestämma om andra också ska få leva världens bästa liv. Men människor med funktionsnedsättningar känner sig väldigt orättvist behandlade.

När statsminister Ulf Kristersson vill göra ett toalettbesök är det ingen som tar tid för att se hur många minuter det tar. Men en person med funktionsnedsättning behöver uppge i minuter och sekunder hur lång tid det faktiskt tar för att kunna få assistans från en kommun eller en myndighet.

Nog kan vice statsminister Ebba Busch få en god hemlagad måltid varje dag, men Susanne i Långshyttan, som har förlorat sin assistans efter att ha haft den i 30 år, kommer bara få en hemlagad måltid om hennes vän kan hjälpa till. Därför överväger Susanne just nu att begå ett brott för att i fängelset kunna få det stöd hon behöver.

När finansminister Elisabeth Svantesson som riksdagsledamot fick bidrag för dubbla boenden kunde hon senare bli finansminister. Men Maria i Karlsborg, som behöver assistans, blir återbetalningsskyldig på över 1 miljon kronor fastän det är Försäkringskassan som har gjort fel.

Samma dag som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick en lönehöjning på 2 900 kronor fick även de med sjuk- och aktivitetsersättning en höjning, men bara med 85 kronor.

Arbetsmarknadsminister Johan Britz har gett sig själv och miljardärerna skattesänkningar i stället för att satsa på att Evelina, som är döv, kan få tolk på jobbet eller att satsa på att höja lönebidraget för att Maria, som har autism, inte ska riskera att bli arbetslös.

Infrastrukturminister Andreas Carlson kan åka taxi, hyra en yacht eller ta flyget för att resa vart han vill och när han vill. Men 11-åriga dottern Tilda får ledsaga pappa Jonas när han inte längre beviljas färdtjänst. Och för rullstolsburne och ALS-sjuke Torsten är det ständig oro när det är snövallar, isiga trottoarer och dåligt skottade övergångsställen. Under vintermånaderna tvingas han isolera sig i dagar.

När Andreas Carlson är bostadsminister gör han det enklare för unga från rikare familjer att flytta hemifrån genom att sänka kontantinsatsen för att köpa bostad, medan andra unga, som Emelie i Helsingborg, inte ens kan flytta hemifrån eftersom hon inte får rätt till den ledsagning hon behöver utan tvingas vara beroende av sina föräldrar.

Sjukvårdsminister Elisabeth Tann är nog en av dem som får den bästa vården i landet, medan Lasse, som är döv, har tvingats operera sig två gånger utan att ha tillgång till tolk. ”Jag tänkte att jag ville ta livet av mig, för det var så fruktansvärt hemskt”, sa han. Och den skattesänkning som ministern har gett sig själv kan nog komma väl till pass om hon i framtiden skulle behöva hjälpmedel, medan personer med funktionsnedsättningar tvingas betala för sina hörapparater, elrullstolar eller duschpallar.

När skolminister Simona Mohamsson vill förbjuda ”fula” skolor, eftersom pampiga lokaler ger henne gåshud, undrar nog många varför hon i stället inte stoppar nedskärningar i svensk skola för elever med funktionsnedsättningar.

Herr talman! Den här regeringen verkar bara bry sig om sig själva och de allra rikaste, för deras frihet och delaktighet i samhället förhandlas inte bort. Men så ser inte fallet ut för människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga.

Detta kommer också till uttryck i Funktionsrätt Sveriges granskning, som den här debatten ska handla om. Moderaterna, som också har ministerposten för funktionsrätt, fick sämst poäng. De hamnade i enkätens bottenliga och fick till och med minuspoäng. Min fråga till ministern, som också representerar Moderaterna, är: Hur kommer det sig?