Herr talman! Staten tar nu äntligen sitt ansvar med en regering som leds av Moderaterna. På drygt tre år har vi fått fram 628 fler poliser till Stockholm, att jämföra med de 130 färre poliser det blev i Stockholm under åtta år med Socialdemokraternas styre. Jag tar gärna en diskussion om det nationella ansvarstagandet för antalet poliser i Stockholm och ställer gärna vårt sätt att ta ansvar för frågan under de år då vi har styrt, med 628 fler poliser under drygt tre år, mot 130 färre poliser i Stockholmsregionen under de åtta år som Socialdemokraterna styrde.

Det är utmärkt med en diskussion om statligt nationellt ansvarstagande. Vi tar i högsta grad vår del av det.

Vi ser också till att polisen, inte minst i Stockholm, får nya, effektiva verktyg. Jag vill inte överspela de preventiva vistelseförbuden, men jag tänker heller inte köpa Mattias Vepsäs nedspelande av betydelsen av just det verktyget, som ju har levererats från den nationella nivån för att användas lokalt.

Inte minst polisen i Farsta och Botkyrka har varit otroligt offensiv med detta. Därför ser vi att till exempel en stadsdel som Rågsved är tryggare än på decennier, tack vare att man med effektiva verktyg och fler poliser på plats har kunnat flytta bort farliga personer. Därmed har medborgarna, näringsidkarna och civilsamhället tagit tillbaka sitt område. Det går inte att tänka sig den snabba utvecklingen utan de preventiva vistelseförbuden.

Den som åker till Fittja centrum upplever samma sak. Där vittnar folk enligt polisen om att det inte har varit så tryggt på kanske 20 år. Man pekar entydigt på de preventiva vistelseförbuden.

Vi gläds alltså åt att tryggheten ökar för medborgarna i Stockholm. Men det går inte att komma runt att det till stor del handlar om att det äntligen blir fler poliser i Stockholm i yttre tjänst, nära medborgarna, som kan arbeta preventivt och brottsförebyggande och som dessutom äntligen har fått verktyg som biter på den problematik som gjort så många stockholmare otrygga under så väldigt lång tid.

Den andra frågan när det gäller nationellt ansvarstagande får väl gälla kommunernas förutsättningar att ekonomiskt hantera trygghetsfrågorna. Där kan man väl ändå säga att det Socialdemokraterna lämnade efter sig var en inflation på 10 procent som verkligen gjorde att kommunerna blev fattigare. Varje krona blev mindre värd för varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka och varje månad som gick.

Att vi nu är tillbaka på inflationsnivåer under 2 procent är den absolut bästa present som den nationella nivån kan ge till kommunerna. Det betyder att skatteintäkternas värde inte urholkas utan tvärtom realt nu ökar.

Sedan får man också jämföra Stockholm med andra delar av landet. Stockholmsregionen är trots allt en av Sveriges rikaste regioner, sett exempelvis till skattebetalarnas bärkraft. Men det är alltså i Stockholm man höjer skatten, inte för de rika utan för busschauffören, vårdbiträdet och grundskolläraren, samtidigt som man lånar en miljon i timmen. Det är så hisnande att man måste dubbelkolla den uppgiften varje gång – en enorm belåning av framtida generationer i Stockholm.

Detta gör man också samtidigt som man uppenbarligen sparkar hälften av ordningsvakterna. Det går naturligtvis att säga att det finns andra sätt att jobba med trygghet. Det är klart att det gör det, och det finns också väldigt många andra viktiga insatser att göra. Men när man lokalt sparkar ordningsvakter måste alltså polisen kompensera för det genom att på Södermalm anställa egna ordningsvakter eftersom det behövs ett bredare raster för att jobba med tryggheten lokalt.

Sammantaget får man ändå säga att den nationella nivån nu äntligen tar ansvar för Stockholm på ett helt annat sätt än vad som gjordes tidigare, medan den lokala nivån dessvärre i alltför många fall undergräver möjligheten att arbeta effektivt mot otryggheten och brottsligheten.