Fru talman! I dag debatterar vi vilka regler som ska gälla för att bli svensk medborgare. Och våra partier tycker olika. Och vi kan tycka lite olika; om hur många år man ska ha bott i Sverige för att få bli svensk medborgare, eller vilka andra krav som ska gälla. Men på en grundläggande punkt skiljer vi oss åt på ett lite mer fundamentalt sätt, nämligen om vi ser medborgarskapet som ett straff eller en belöning, eller om vi ser det som basen för demokratisk delaktighet i ett samhälle. Är medborgarskapet något man i grunden ska förtjäna, eller är det något man i grunden delar med dem som delar land och framtid tillsammans?

Vi i Miljöpartiet står på den senare sidan. Vi anser att medborgarskapet är biljetten in att fullt ut delta i demokratin, att påverka lagar och regler som gäller i det här landet, och i grund och botten ska det vara något som vi som delar framtid på den här platsen ska ha. Den utgångspunkten hindrar inte att vi också anser att det är legitimt att man ska ha bott här ett visst antal år, att man ska uppfylla grundläggande krav på att inte vara till exempel ett säkerhetshot, att inte ha begått allvarliga brott, för att få ett svenskt medborgarskap.

Vi tycker däremot att det är fel att uppställa krav på att ha lyckats få ett jobb eller ha undvikit att bli av med jobbet för att få bli svensk medborgare. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska kunna försörja sig själv. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska lära sig svenska språket. Men ska vi straffa den som blir av med jobbet, så att man inte kan få bli medborgare, så att man inte kan få delta i demokratin? Nej, det håller vi i Miljöpartiet inte med om.

Många länder har språktest för att bli medborgare. När vi har diskuterat om vi tycker att språktest är en bra idé för Sverige har vi framför allt frågat oss om vi tror att införandet av språktest kommer att leda till att fler blir bättre på svenska jämfört med om pengarna som det kostar att ha ett språktest hade satsats på annat. Vi har landat i att vi tror att fler blir bättre på svenska om vi tar de pengarna och satsar på bättre sfi, att det blir mer pengar till studieförbunden och folkhögskolorna som jobbar för att alla som flyttar till Sverige ska lära sig svenska språket. Därför tycker vi inte att språktest är en bra idé.

Vi delar också oron som många remissinstanser har framfört om att utsatta grupper, personer med låg begåvning eller hög ålder, kommer att missgynnas av olika sorters prov. Vi vet med oss att vissa har lättare att klara ett prov än andra. Vissa fryser; vissa klarar inte den situationen. Ska det göra att man inte förtjänar att bli svensk medborgare? Vi tycker också att de undantag som finns är för vaga. Vi oroar oss för att kunskapstesten kommer att missgynna personer med olika typer av funktionsnedsättningar.

Liberalerna sa i replikskiftet att personer som inte är fria att stå på egna ben inte borde få rösträtt. År 1989 bestämde Sverige att även den som så att säga inte är fri att stå på egna ben, den som inte har blivit myndig, den som trots att man är vuxen behöver en person som fattar viktiga beslut, att även den människan ska vara delaktig i demokratin och ha den grundläggande rätten att få rösta i ett riksdagsval.

Det var där och då som demokratin på riktigt blev för alla, oavsett funktionsförmåga. Innan dess fanns krav på egendom för rösträtt, och rösträtten var också reserverad enbart för män.

I takt med att Sverige har blivit ett land som många människor flyttar till riskerar omfattande och höga krav att leda till att många människor som lever i Sverige, som har sin framtid i Sverige, kommer att vara utestängda från de demokratiska beslut som påverkar dem och det land de lever i. Även om vi kan ha olika åsikter om exakt hur många år man ska ha bott här för att få tillgång till rösträtt, tror jag nog att de flesta ändå skulle erkänna att det är ett problem om många som lever i Sverige inte har möjlighet att påverka demokratiskt.

Andra länder har valt att gå i andra riktningar. Tyskland har nyligen beslutat att sänka hemvistkravet, så att man bara behöver ha levt i Tyskland i fem år i stället för åtta år. De gör det bland annat för att Tyskland ska bli mer attraktivt för alla talanger de behöver för att fortsätta vara ett konkurrenskraftigt land. Tyskland har, precis som Sverige, en utmaning med en åldrande befolkning och att färre människor ska försörja allt fler.

Sedan regeringen presenterade förslaget om att gå från fem till åtta år har vi också hört människor som säger att de nog hellre flyttar till Tyskland med sina talanger. Man ser att man har bättre framtidsutsikter där, bättre chans att få bli fullt delaktig och att fullt ut få höra till det land man väljer att leva i i framtiden.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige ska göra som Tyskland och stå fast vid fem år. Men något som vi tycker är viktigare än exakt vilka regler man landar i är på vilket sätt människor kan lita på reglerna som vi i riksdagen har bestämt. Det som mer än något annat skapar en känsla av otrygghet för människor som har flyttat till Sverige eller funderar på att flytta hit är nämligen att regeringen allt oftare ändrar reglerna mitt i matchen.

Människor har fått ett löfte, ett permanent uppehållstillstånd, och har känt: Nu kan jag rota mig och vara trygg här. Men de tvivlar nu. De oroar sig för sin framtid, eftersom regeringen jobbar på förslag om att ta bort den permanenta statusen, som staten en gång beviljade.

Spårbytarna drabbades hårt när regeringen från en dag till en annan ryckte bort möjligheten för 4 700 arbetande invandrare att fortsätta sina liv här. Tack och lov ångrade regeringen sig på en pressträff nyligen och har nu lovat att spårbytarna ska kunna fortsätta stanna i Sverige och arbeta på sina arbetsplatser utan att först behöva åka tillbaka till Iran, Afghanistan eller Somalia för att därifrån söka sitt eget jobb igen.

När det kommer till medborgarskap ser vi dock återigen att regeringen väljer att gå emot juristernas bedömningar och rekommendationer om vad som borde gälla i en rättsstat. Drygt 100 000 människor har ansökt om medborgarskap, ibland för flera år sedan, och väntar fortfarande på beslut. I stället för att låta lagt kort ligga och säga att de människor som redan har ansökt enligt gällande regler ska få bedömas enligt de regler som gällde när de sökte vill regeringen hasta fram de här reglerna, och de ska gälla för alla.

Lagrådet sa nej till det. Utredaren sa nej. Och i dag har vi samlat hela oppositionen bakom att det ska vara rimliga övergångsregler, så att de som har ansökt ska bedömas enligt de regler som gällde när de ansökte.

Fru talman! Därför yrkar jag i dag bifall till den gemensamma reservationen 2, om behovet av övergångsbestämmelser.