Fru talman! År 2002 lanserade Liberalernas dåvarande partiledare Lars Leijonborg en idé: Han talade om språkkrav för medborgarskap.

Där och då var reaktionerna häftiga. Han anklagades för att fiska i grumliga vatten, för att vara exkluderande och för att vara främlingsfientlig. Men det som då beskrevs som kontroversiellt framstår nu som självklart för de allra flesta, för i dag, 24 år senare, genomför vi äntligen denna reform. Lars hade rätt.

Fru talman! Det vi debatterar och fattar beslut om i dag är inte bara en teknisk justering av medborgarskapslagen utan också början på en tid då det svenska medborgarskapet uppvärderas. Alltför länge har Sverige stuckit ut genom att ställa anmärkningsvärt låga krav för medborgarskap. I praktiken har man kunnat bli svensk medborgare utan att kunna prata svenska, utan att ha grundläggande kunskap om hur vårt samhälle fungerar och utan att kunna försörja sig själv.

Detta är inte att värna det svenska medborgarskapet, utan att urvattna det. Medborgarskapet är inte som vilken stämpel som helst. Det är inte ett kvitto på att man har stått i ett väntrum i ett visst antal år och inte heller en nummerserie i något register.

Medborgarskapet är egentligen det formella uttrycket för samhörighet med vårt land. Det är tillträde till den fulla demokratiska gemenskapen. Det är rösträtt till denna kammare, och det ger också en möjlighet att ställa upp för att bli en del av den. Det är rättigheter men också ansvar. Det är frihet men också plikt.

Fru talman! Därför kommer det svenska medborgarskapet framöver att tas på större allvar än vad som är fallet i dag. Medborgarskapet är så mycket mer än bara ett pass; det är ett kvitto både på egna ansträngningar och på att man fullt ut vill bli och är en del av vår svenska gemenskap.

Det innebär bland annat att vi nu ställer krav på kunskaper i det svenska språket. Detta är rimligt, fru talman, för språket är nyckeln till ens egen frihet. Den som kan svenska kan tala med sitt barns lärare, förstå ett beslut från till exempel Försäkringskassan, läsa ett informationsblad, samtala med sina grannar, ta del av nyheter, hävda sin rätt i kontakt med myndigheter och göra sig förstådd på jobbet, i kontakter med vården och rent allmänt i vardagen.

Den som inte kan språket riskerar också att hamna i en beroendeställning till andra, vilket kan innebära en betydande förlust av ens självständighet och personliga frihet.

Den som vill bli en fullvärdig del av den svenska demokratin ska också kunna förstå det samhälle som han eller hon blir medborgare i. Därför inför vi också krav på grundläggande samhällskunskap. Vi gör det inte för att någon ska kunna rabbla kuriosa, kunna förstå vartenda ord på högskoleprovet eller kunna gå här tillsammans med oss på någon elitistisk tipspromenad om svensk politisk historia, utan för att medborgarskapet kräver något mycket mer grundläggande. Det kräver kunskap om landet man befinner sig i, om ens rättigheter och skyldigheter, om lagar och om demokratins spelregler.

Fru talman! Vi skärper kraven på hemvist i Sverige. Medborgarskapet ska inte vara ett förhastat första steg, utan det ska som huvudregel vara kronan på verket efter en tid av etablering, ansträngning och växande samhörighet. Tid spelar roll. Integration är ingen knapp man bara trycker på; det vet vi. Den kräver närvaro, deltagande och förankring.

Samtidigt gör den utökade hemvisten att Sverige placerar sig i linje med våra nordiska grannar, och den ger våra säkerhetsmyndigheter den tid de behöver för att göra ordentliga kontroller.

Vi stärker också kravet på ett hederligt och skötsamt levnadssätt. Det är en självklar princip att den som vill bli medborgare i Sverige också ska respektera vårt lands lagar. Den som begår brott, lever ohederligt eller missbrukar samhällets tillit ska inte utan vidare välkomnas in i den fulla medborgerliga gemenskapen.

Regeringen går också fram med krav på egen försörjning motsvarande cirka 20 000 kronor per månad. Det är en viktig reform, för den liberala idén om medborgarskap handlar inte om passiv tilldelning utan om delaktighet. Den som kan arbeta ska också försörja sig själv. Att stå på egna ben är inte bara en fråga om ekonomi, utan det är en fråga om respekt för arbetets värde och för den välfärd och det samhälle vi alla bygger tillsammans.

Fru talman! Det finns en del röster som säger att detta är exkluderande. Låt mig vända på det argumentet. Vad är mer exkluderande – att ställa tydliga krav som hjälper människor att lyckas eller att låta dem fastna i utanförskap utan språk, utan arbete och utan verklig delaktighet i vårt samhälle?

Liberalerna är av åsikten att frihet och ansvar är två sidor av samma mynt. Det finns ingen verklig frihet utan förmågan att använda den. Den förmågan kommer från språk, från arbete och från förståelse för det samhälle man lever i.

När vi ställer krav på tillräckliga kunskaper i svenska ger vi samtidigt människor en nyckel för att kunna öppna den stängda dörren. Det är den dörr som leder till arbetsmarknaden, till vänskaper, till delaktighet och till att kunna växa som individ. Medborgarskap handlar om rättigheter men också om skyldigheter. Det handlar om att bli sedd som en del av samhället och att vara det på riktigt.

Det är precis detta som våra förslag ska bidra till. Medborgarskapet ska vara kronan på verket efter en lyckad integration, och inte dess startpunkt.

Fru talman! När dessa förslag är genomförda kommer det svenska medborgarskapet att ha återfått sin dignitet. Det kommer att vara något man förtjänar och inte bara får. Det kommer att vara något man arbetar för och inte väntar på.

När någon då står med sitt svenska pass i handen, efter åtta års hemvist, med svenska språket som verktyg, med egen försörjning som grund och med kännedom om sitt nya land, kommer den personen att bära det svenska medborgarskapet med extra stor stolthet. Då kommer passet inte bara att visa vart man kan resa utan vem man har blivit. Det är inte en dag för tidigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.