Herr talman! Jag tänkte ta upp några avslutande reflektioner om den proposition om en ny vapenlag vi behandlar i dag.

Centerpartiet instämmer förstås i behovet av att modernisera och förtydliga dagens vapenlagstiftning. Men jag tänker sticka ut hakan lite och fråga om den egentligen blev så bra. Vi har hört så många företrädare från Tidöregeringen som har sagt att den är bra. Men om vi nagelfar lagen undrar jag vilka förändringar som har föreslagits.

Om vi till exempel tar frågan om vapenförvaring på annan plats än i hemmet är det Högsta förvaltningsdomstolen som har slagit fast vad som gäller. Det är inte regeringens förtjänst. EU:s vapenpass ska gälla för utländska europeiska skyttar. Det är jättebra, men det underlättar inte i särskilt hög grad för de svenska sportskyttarna. Dessutom är den utlovade vapengarderoben en förordningsfråga, och den borde ha kunnat åtgärdas för länge sedan. Där är det i dagsläget ingen ökad vapengarderob på gång för sportskyttarna.

Jag tycker att det finns mer att önska, inte minst när det gäller femårslicenserna. Det som är bra är att man slipper den kostsamma administrativa ansökan och ett beslut om tillsyn. Det är jättebra. Men vad är det vi får i stället? Vi ger de facto carte blanche till Polismyndigheten eller annan myndighet – ett mandat – att tala om vad det är som ska behövas för att få fortsätta att inneha vapen. Vi vet att EU tycker att det är okej med den kontroll vi kan göra varje dag genom att jämföra med brottsregister.

Jag förvånas över att vi i debattinläggen kopplar ihop vapeninnehav med det psykiska välmåendet. Det har blivit en konstig diskussion om att antalet självmord ökar i Sverige och att de begås med legala vapen. Ja, det är klart att vapen används om man väljer den metoden. Men det kommer vi väl aldrig åt med femårslicenserna, utan det problemet ska vi komma åt genom att förbättra vården av psykisk ohälsa. Vi kommer aldrig att kunna dämpa suicidtalen med hjälp av femårslicenser eller femårstillsyn. Vi måste därmed hålla isär vad vi pratar om.

Herr talman! Sedan var det det obegripliga förslaget om att vi fortsättningsvis inte ska få jaga med AR-15, halvautomatiska vapen. De har använts under årtionden i Sverige. Naturvårdsverket tillät dem för jakt så sent som 2023. Man var nästintill beredd att åsidosätta grundlagarna genom att återta positiva myndighetsbeslut, genom att förverka lagligt införskaffad egendom. Förslaget drogs tillbaka, men jag skulle inte slå mig för bröstet så mycket för det heller. De facto har en försämring gjorts. De som får ha kvar sina vapen får möjlighet att lösa in dem under en tid av två år. Men hur lång är livstiden på ett vapen – 20, 50 eller 100 år? Vad händer om man vill göra sig av med vapnet om 20 år? Det blir värdelöst. De facto har regeringen gjort ett kraftigt intrång i de legala vapenägarnas vardag. Det kan man inte komma ifrån.

Jag har i många debatter i kammaren argumenterat för en vapenpolitik som bygger på fakta, inte fördomar. Gång på gång har jag påmint om den grundläggande skillnaden mellan legala vapenägare – jägare och sportskyttar – och den grova kriminalitetens illegala insmugglade vapen.

Jag har kritiserat den tidigare regeringens överimplementering av vapendirektiv. Till exempel valde man den mest inskränkande vägen att tillståndsreglera magasin. Med den historiken som bakgrund blir förslaget som läggs fram i dag obegripligt, särskilt när det kommer till argumentet om militärt utseende, att utseendet på vapnet skulle vara särskilt farligt. Det är symbolpolitik som verkligen missar målet. Det är inte bara ineffektivt, utan det är också rättsosäkert. Som vi påpekar i vår motion är begrepp som militär typ och militärt magasin otydliga, och de riskerar att leda till mycket godtyckliga tolkningar hos myndigheterna – vilket också har tagits upp i remissvaren. Det skapar en oförutsägbarhet som inte hör hemma i en modern rättsstat.

Ärligt talat är det inte vapnens utseende som har betydelse för hur farligt ett vapen är. Det är inte fråga om vapnets utseende. Jag förfäras när jag i utskottets betänkande ser vad Tidöpartierna skriver: ”Även om utseendet i sig inte gör ett skjutvapen farligare än andra vapen kan det enligt regeringen befaras att ett mer militärt utseende gör att vapnet uppfattas som mer skrämmande och mer attraktivt för framför allt kriminella som är måna om sitt anseende och våldskapital.”

Vi ska alltså fatta beslut om ett lagförslag som bygger på en förväntad attraktivitet för ett utseende på ett vapen hos personer med våldskapital, och det tycker majoriteten i kammaren är rimligt. Jag tycker inte så.

Våra 600 000 jägare och sportskyttar är, som vi har hört, en resurs för samhället. De bidrar till viltvården och hjälper till vid eftersök av trafikskadat vilt. De utgör också en viktig del av vårt totalförsvar. Det är en kunskapsreserv som blir allt viktigare i dessa oroliga tider. De förtjänar respekt och förtroende, inte att misstänkliggöras, som det de facto handlar om i dag.

Jägarnas främsta uppgift när de jagar är inte att se till att svampplockare mår bra, utan det är att jaga. Man ska sätta upp en skylt vid skogens början, vid jaktområdets början där det finns vägar, om att jakt pågår. Det ska räcka. Svampplockarna borde inte behöva bry sig om hur vapnet ser ut. Ett vapen är, oavsett hur det ser ut, farligt i fel händer.

Centerpartiet står för en kunskapsbaserad och effektiv rättspolitik, och vi vill se krafttag mot de illegala vapnen och den organiserade brottsligheten. Men vi kommer aldrig att acceptera symbolåtgärder som på orättvisa och orimliga grunder inskränker friheten för laglydiga medborgare.

Fru talman! Vi kan därför inte ställa oss bakom den här propositionen i dess helhet. Förslaget att förbjuda nya tillstånd för vissa halvautomatiska vapen för jakt är fel väg att gå.

Jag hade haft respekt för förslaget om det hade sin grund i ett jaktetiskt perspektiv, men det har det inte. Det har, som många ledamöter före mig, även från Tidöpartierna, förtjänstfullt har sagt, sin grund i en stressad situation vid ett attentat i Örebro där vapnet inte ens användes; det var legala jaktvapen som användes i Örebro. Där hade det varit på sin plats med större slagningar i brottsregistret och bättre kontakt med socialen, så att den personen hade fråntagits sin vapenlicens. Det hade inte med vapnet att göra.

Jag tror att min kollega yrkade bifall till en reservation. Jag nöjer mig med det och tackar därmed för mig.