Herr talman! Här sitter vi några tappra själar i kammaren för att diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande om att godkänna ILO:s konventioner om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Vi i Vänsterpartiet vill vara tydliga: Det räcker inte att säga saker på papper – det måste också märkas i människors vardag.

ILO:s konvention nummer 190 slår fast något som givetvis borde vara självklart: att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Den omfattar inte bara anställda utan också praktikanter, arbetssökande och andra som befinner sig i arbetslivets sfär. Den tydliggör också att våld och trakasserier kan förekomma i många olika sammanhang: på arbetsplatsen, under resor i tjänsten eller på väg till och från arbetet.

Herr talman! Detta är inte en teoretisk fråga. För alldeles för många människor i Sverige är hot, trakasserier och ibland rent våld i dag en del av arbetsvardagen. Det gäller inte minst i välfärdsyrken, i handeln, i transportsektorn och för väldigt många offentliganställda. Det gäller också kvinnor i större utsträckning, särskilt i kontaktyrken där man möter människor i utsatta situationer.

Vi vet att detta får konsekvenser. Vi vet att människor blir sjuka och lämnar sina yrken. I värsta fall anpassar de sina beslut eller sitt bemötande av rädsla för hot och repressalier. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan faktiskt också ett demokratiproblem.

Därför välkomnar jag och Vänsterpartiet att Sverige nu ansluter sig till konventionen. Det skickar en väldigt viktig signal, både nationellt och internationellt, om att våld och trakasserier i arbetslivet är oacceptabelt.

Men, herr talman, jag och Vänsterpartiet menar att regeringen nöjer sig med just bara signaler. Utskottets majoritet, som inte är i kammaren i dag, hänvisar till att svensk lagstiftning redan uppfyller konventionens krav och att det inte behövs några ytterligare åtgärder. Men det resonemanget, anser jag, bortser från verkligheten på arbetsplatserna. Att lagstiftning finns betyder inte att skyddet är tillräckligt starkt i praktiken.

Det är också därför utredningen bakom propositionen föreslog ett konkret förtydligande i arbetsmiljölagen: att arbetsmiljön så långt som möjligt ska vara fri från våld och trakasserier. Ett sådant tillägg hade inte bara varit symboliskt; det hade tydliggjort arbetsgivarens ansvar och stärkt det förebyggande arbetet.

Herr talman! Det är just detta som också är kärnan i Vänsterpartiets hållning. Vi vill inte stanna vid att konstatera att problemen finns, utan vi vill också åtgärda dem. För oss är det en grundläggande princip att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från trakasserier och våld. Det är inte en ambition; det är en rättighet. På samma sätt är en säker och hälsosam arbetsmiljö inte något man kan kompromissa med beroende på bransch eller anställningsform; det är också en självklarhet.

Detta innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vara offensiv. Arbetsgivare måste ta ett tydligt ansvar för att förebygga risker. Skyddsombudens ställning måste stärkas. Och lagstiftningen måste vara så tydlig att det inte råder någon tvekan om vad som gäller.

Vi menar också att skyddet mot våld och trakasserier från tredje man – alltså personer utanför arbetsplatsen – behöver stärkas. För många av de mest utsatta yrkesgrupperna är det just där hoten uppstår.

Herr talman! Att ratificera ILO:s konventioner är ett jätteviktigt steg. Men det får inte bli slutpunkten. Det måste vara startpunkten för ett ännu mer ambitiöst arbete. Vi kan inte acceptera att människor går till jobbet med stress, oro och en klump i magen. Vi kan inte acceptera att hot och trakasserier normaliseras. Och vi kan inte acceptera att politiken nöjer sig med att säga att det redan räcker.

Just därför står Vänsterpartiet bakom reservationen om att förtydliga arbetsmiljölagen. Vi menar att det behövs ett tydligare lagstöd här och nu – inte någon gång i framtiden, om det visar sig motiverat.

Herr talman! Jag har flera gånger i mitt anförande pikat regeringsföreträdarna för att de inte är i kammaren. Det sänder också en väldigt tydlig signal om att regeringen inte är särskilt intresserad av arbetsmiljöarbete. Det är inte viktigt för den här regeringen att se till att människor känner sig trygga på arbetsplatsen. Det visar med all tydlighet att den här regeringen inte alls tycker att lagstiftning för att människor ska känna sig trygga på arbetet är en viktig fråga. Detta är värt att notera.

Avslutningsvis: Arbetslivet ska inte vara en plats för rädsla. Det ska vara en plats för trygghet, värdighet och respekt. Detta är också något som genomsyrar Vänsterpartiets hela arbetsmarknadspolitik.

Ett tydliggörande, återigen: Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)