Herr talman! Våld och trakasserier på våra arbetsplatser är ett stort och många gånger växande problem. Enligt Arbetsmiljöverkets undersökningar uppger 14 procent av de sysselsatta att de har utsatts för hot och våld i arbetet det senaste året. Bland unga kvinnor är det var fjärde.

Rapporter och rubriker berättar för oss hur verkligheten ser ut på många arbetsplatser, om servitriser som får utstå sexuella trakasserier från gäster, om ambulans- och butikspersonal, som till och med har mördats, och om undersköterskor som misshandlas. Hot, våld och trakasserier har blivit vardag i alltför många yrken. Inom vård och omsorg har var tredje anställd varit utsatt, och nivåerna är höga även inom bland annat skola och socialtjänst.

Att människor går till jobbet och riskerar att utsättas för våld och trakasserier är helt oacceptabelt, men det är vardag för alltför många. Det handlar inte enbart om arbetsmiljö och trygghet. När anställda hotas påverkas också tilliten till samhället.

Herr talman! Arbetsmiljöverket, facken och skyddsombuden pekar återkommande på faktorer som ökar risken för utsatthet: bristande riskbedömningar, dålig introduktion och utbildning, underbemanning och ensamarbete i riskfyllda situationer och arbetsgivare som inte tar sitt ansvar fullt ut.

Herr talman! Vi har den här debatten i dag eftersom regeringen efter många om och men äntligen har lagt fram en proposition om att ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nummer 190, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet, och konvention 191, om en säker och hälsosam arbetsmiljö. Det är ett viktigt beslut. Vi socialdemokrater välkomnar att Sverige nu ansluter sig till ILO 190. Vi har drivit på för det under flera år.

När utredningen som ligger till grund för propositionen presenterades fanns ett tydligt underlag, och det hade varit helt oproblematiskt att redan 2022 lägga fram propositionen. Men det har tagit tid.

Det har vart svårt att få svar på varför det har dröjt. Alla svar har varit undvikande. Men inte lika undvikande som i dag, då inte en enda företrädare för regeringspartierna deltar i debatten. Vi talar om våld och trakasserier i arbetslivet, något drabbar hundratusentals människor varje år. Att man inte tar debatten, inte försvarar sin politik och inte svarar på frågor säger någonting om prioriteringarna. Frågor om människors trygghet på jobbet förtjänar mer än tystnad från regeringspartierna.

Herr talman! En ratificering är viktig. Den visar att vi inte accepterar våld och trakasserier i arbetslivet, men den förändrar inte verkligheten i sig. Sverige uppfyller redan konventionens krav i stora delar. Ändå utsätts människor runt om på våra arbetsplatser dagligen för trakasserier, hot och våld. Det visar att problemet inte bara är lagstiftningen utan även hur den fungerar i praktiken.

Herr talman! Därför räcker det inte med en ratificering. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste också stärkas, riskbedömningarna måste bli bättre och åtgärder måste också genomföras när man har identifierat de risker som finns. Kunskapen om hur hot, våld och trakasserier förebyggs behöver öka, både hos arbetsgivare och bland de anställda. Och skyddet mot hot och trakasserier från kunder och brukare måste bli starkare, och i den delen måste arbetsgivarens ansvar förtydligas.

Herr talman! Ensamarbete är en tydlig riskfaktor. I många av de mest utsatta branscherna arbetar man ensam. Det gör arbetstagare mer sårbara. Det ökar både otryggheten och risken för att bli utsatt. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att ensamarbete ska begränsas i verksamheter och situationer där risken för hot och våld är särskilt hög.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att svensk rätt redan uppfyller konventionens krav. Men i den utredning som ligger till grund för propositionen finns det förslag på att lagstiftningen kan stärkas genom ett förtydligande i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljön ska vara fri från våld och trakasserier. Det är ett begränsat men viktigt förtydligande.

LO, TCO och Saco stod bakom ett sådant förslag, men regeringen valde att inte gå vidare. Det är beklagligt. Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med ett sådant förtydligande. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! I går skrev de nämnda fackliga centralorganisationerna – LO, TCO och Saco – en gemensam debattartikel i Altinget där de välkomnar att Sverige nu är på väg att ratificera ILO:s konvention 190. Men de är väldigt tydliga med att det krävs mer för att minska utsattheten. De vill att regeringen, likt det jag nyligen krävde, ska slå fast i arbetsmiljölagen allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.

De vill att reglerna om ensamarbete och hot och våld ska uppdateras, så att de är anpassade till riskerna i dagens arbetsliv. De vill också att skyddet stärks mot hot och våld från utomstående, som kunder, patienter och brukare. Det är tydliga krav från hela den fackliga rörelsen och i stort sett samma krav som jag har lyft fram här i kammaren i dag.

Herr talman! Att ratificera konventionen är som sagt ett viktigt steg, men det räcker inte. Om vi vill minska våld och trakasserier i arbetslivet krävs det mer: ett starkare förebyggande arbete, mer kunskap, tydligare ansvarsutkrävande, hårdare krav och bättre kontroll.

(Applåder)