Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Syftet med Riksrevisionens granskning var att undersöka om intentionerna om ökad flexibilitet, förbättrade resultat, högre kvalitet och ökad kostnadseffektivitet har uppnåtts efter omorganisationen 2015. Riksrevisionens samlade bedömning, kan vi krasst konstatera, är att de målsättningarna inte har uppnåtts. Även om vissa delar har förbättrats anför Riksrevisionen att brister kvarstår på flera områden. I rapporten konstateras bland annat att den lokala nivån inte har stärkts i den omfattning som var avsedd, trots att antalet polisanställda har ökat.

Herr talman! Drygt elva år har nu gått sedan den största organisationsförändringen inom svensk polis sedan förstatligandet 1965. Redan i samband med förstatligandet framfördes vissa farhågor om centralisering och bristande polisiär närvaro på lokal nivå. Vi kan nu konstatera att farhågorna i det avseendet till viss del har besannats.

Polisens förstatligande var nödvändigt. Utvecklingen har dock gått mot en alltmer ökad centralisering. När jag en gång i tiden började inom polisen hade vi 118 polisdistrikt, som 1999 blev 21 länspolismyndigheter. Nu har vi en enda stor nationell polismyndighet som är uppdelad i sju stora regioner och ett antal nationella avdelningar.

Förändringen har skett till priset av stängda polisstationer, regionalisering av sambands- och ledningscentraler, färre arrestenheter med längre transporter som följd, en centraliserad anmälningsupptagning i form av polisens kontaktcenter och stora förändringar av de forna kriminalavdelningarna. Resultatet är att polisen distanserat sig från medborgarna, som förr många gånger kände sin polis, något som också föregående talare nämnde.

Riksrevisionen noterar att de nationella stödavdelningarna har haft den största procentuella tillväxten, alltså HR-avdelningar och ekonomiavdelningar. Givetvis har också Noa, den nationella operativa avdelningen, växt. Dock har tillförda medel främst varit avsedda för att stärka lokalpolisområdena.

Granskningen visar att lokalpolisområdena inte har fått den förstärkning som reformen syftade till. Till en del förklaras detta av hög intern rörlighet – många medarbetare försvinner från lokalpolisområdena till andra organisatoriska nivåer lite högre upp – samt av svårigheter att rekrytera poliser i vissa polisregioner. Ytterligare bidragande faktorer kan vara bristande incitament för att stanna kvar i yttre tjänst under längre tid.

Herr talman! Allt detta stämmer i och för sig, men jag tror att man måste ha lite djupare förståelse av och insikt i verksamhetens förutsättningar för att förstå orsakssambanden, varför det ser ut som det gör.

Man ska komma ihåg att polisverksamheten till stor del är händelsestyrd, och det finns ett antal funktioner och krav inom polisen som aldrig kan åsidosättas. Primärt handlar det om vad vi kan kalla själva kärnverksamheten, som något förenklat utgörs av utrednings- och ingripandeverksamheten. För den sistnämnda krävs att det inom varje polisområde alltid finns ett visst antal patruller i tjänst, vilket är personalkrävande.

Jag vet inte om alla har räknat på detta, men ska man bemanna en polisbil med två poliser 24:7, 365 dagar om året, går det åt 18 poliser. Det är också en funktion som man inte kan dra ned på. Man måste alltid ha en viss säkerhetsnivå, ett visst antal polisbilar som är i tjänst dygnets alla timmar, för att kunna göra de ingripanden som krävs. Den säkerhetsnivån får inte underskridas, och detta måste man hela tiden ha i åtanke.

Det är likadant med kriminalpolisverksamheten. Också den kräver en minimibemanning för att hantera grova brott, tidsfrister för frihetsberövade, skyndsamhetskrav i fråga om unga lagöverträdare och andra högprioriterade brott. Det måste även finnas en jourverksamhet 24:7.

Ovanpå detta tillkommer andra händelser som man inte riktigt styr över, herr talman. Det kan vara oförutsedda händelser i form av sprängningar, demonstrationer, högriskmatcher i fotboll och annat som drar stora resurser.

Även andra saker kan givetvis påverka närvaron. Sjukfrånvaro, ledigheter, utbildning med mera skapar luckor och personalbrist i den ordinarie bemanningen, men kraven kvarstår fortfarande. Man måste ha en viss bemanning. Särskilt tufft kan det vara under sommarmånaderna, då bemanningen är som lägst och trycket ofta som högst. Detta är en utmaning och ett pussel för planeringen inom polisen. Det ska man ha klart för sig, herr talman.

Vad är det då som får stryka på foten i sådana lägen? Jo, det blir poliserna i lokalpolisområdena som får rycka in. Lite krasst uttryckt får lokal närvaro och brottsförebyggande verksamhet stå tillbaka för att man ska klara av ingripande- och utredningsverksamheten och alla andra tvingande krav.

Det är och har under många år varit en utmaning för polisen att hantera den lokala närvaron med nuvarande organisation. Det är även en utmaning på det personliga planet för den enskilde polisen med ständiga förflyttningar och byte av arbetsuppgifter. Det har inte heller blivit lättare med centraliseringen. Man förflyttas över större avstånd och får vara hemifrån under ganska långa tider.

Det räcker inte med polisnärvaro någon timme i veckan. Ett gott brottsförebyggande arbete bygger på kontinuitet, god person- och lokalkännedom samt ett nära samarbete med kommun, näringsliv, föreningar och boende. För detta krävs en öronmärkt och säkrad resurs för kommunalt polisarbete som inte kan ianspråktas för andra förstärkningsrörelser. Man måste ha en viss resurs på plats hela tiden.

Herr talman! Kommunerna har numera ett lagstadgat brottsförebyggande ansvar. Frågan är om vi bör ha en polis med starkare koppling till kommunerna. I många andra länder har man löst detta med en kommunal polis. I Sverige har vi försökt lösa bristen med ordningsvakter, väktare och trygghetsvärdar, eller vad vi nu väljer att sätta för etikett på dem.

Jag har all respekt för de nämnda yrkeskårerna, men det är en lösning med stora brister. Jag anser att frågan om, och efterfrågan på, en närvarande polis i kommuner är av den arten att den bör bli föremål för en särskild utredning.

Riksrevisionen verkar vara inne på liknande tankegångar eftersom den nuvarande styrningen riskerar att minska effektiviteten och begränsa den lokala flexibiliteten. Riksrevisionen bedömer vidare myndighetens förmåga att säkerställa ett långsiktigt och systematiskt lokalt arbete som otillräcklig.

Riksrevisionen kritiserar även polisens möjligheter att klara upp de så kallade mängdbrotten. De utgör faktiskt 80 procent av de anmälda brotten. Det är vardagsnära brottslighet som kommer nära inpå livet, personligen och i våra bostadsområden, som får en stor påverkan på vår känsla av trygghet.

En förklaring till att få mängdbrott klaras upp är att resurserna i dagsläget till stor del äts upp av den grova våldsbrottsligheten och den organiserade brottsligheten som vi har att bekämpa. Vi har även fått en digitalisering av brottsligheten, som är utmanande för polisen. Även den har en stark koppling till mängdbrotten med tydliga band till gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Det gäller inte minst vid bedrägeribrott och narkotikabrott.

För att bekämpa den grova brottsligheten måste vi därför även utreda mängdbrotten när prognosen för lagföring är god och se till att gärningspersonerna lagförs. Inte minst handlar det om att fånga upp unga som är på väg in i kriminalitet. Det är med andra ord mycket angeläget att utreda och lagföra även de fallen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)