Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Polismyndigheten är en extremt viktig myndighet och verksamhet i vårt land. Uppgiften är förstås att både förebygga, förhindra, upptäcka och klara ut brottsliga verksamheter och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten.

Riksrevisionens granskning mynnar ut i en rekommendation till regeringen, där Riksrevisionen menar att regeringen måste vara mer fokuserad på effekterna av hur polisen omsätter regeringens prioriteringar och styrning. I denna styrning bör regeringen undvika ett alltför stort antal mål och i stället fokusera på effekterna.

Jag tror att detta är en nyckel till varför det tidigare har varit svårt att utvärdera polisverksamhet på ett rimligt sätt. Det har ofta handlat om pinnjakt och att jämföra äpplen och päron, många uppklarade små mål och några stora case. Här måste man se på effekterna på ett annat sätt. Det tycker jag egentligen är huvudbudskapet, både när det gäller hur man planerar verksamheten hos polisen och hur den utvärderas.

Det finns förstås också tidigare rapporter och annat som man kan lägga till i detta. Det uppenbara med reformen – som många har pekat på både tidigare och nu – var att man tappade en del av den lokala kompetensen hos polisen. Man tappade till exempel kontakterna med ungdomsbrottsligheten, vilket gjorde att man inte kunde utreda och stävja den på samma sätt som tidigare. Samma sak gäller våld i nära relationer, det vi numera kallar mäns våld mot kvinnor. Detta flyttades upp centralt, och man tappade alltså ibland kompetenser på vägen.

Den interna resursfördelningen påverkar naturligtvis ytterligare. Det får konsekvenser, inte minst när det handlar om hanteringen av mängdbrott. Den är, vilket är väl känt sedan tidigare, inte särskilt effektiv och väldigt svår. Jag tror att det finns anledning att flika in att polisen inte kan arbeta ensam för att stävja sådana här uppgifter, utan det måste också ske i samspel med det övriga samhället.

Detta gäller inte minst när det kommer till det brottsförebyggande arbetet. Man har gjort fel, skulle jag vilja påstå, när man har använt lokalpoliser som ett slags resurspool för att fylla upp på andra orter och när det handlar om allvarligare brottslighet. Detta har man börjat få bukt med, och jag skulle vilja påstå att det också pågår många andra viktiga saker inom Polismyndigheten.

Det är påtagligt att polisen möter väldigt många nya utmaningar. Det handlar inte minst om hur man ska tackla digitaliseringen. Där måste polisen kunna ha både kapacitet och kompetens så att man kan matcha det som pågår ute i samhället. Detta är i fokus som ett nytt område för det brottsförebyggande arbetet men också när det handlar om utredningsverksamheterna.

Även här markeras det i Riksrevisionens rapport att man behöver både metodutveckling och utbildning. Sådana här satsningar kräver också resurser – inte enbart ett antal nya poliser utan ytterligare resurser.

Här ska vi också se till det delade ansvaret och vad vi ställer till med genom andra politiska beslut i samhället. Det handlar om att vi genom privatiseringar inom skola, vård och omsorg har öppnat för möjligheter till nya former av brott och infiltreringar av kriminella aktiviteter som har kopplingar till Schengen.

Det är allvarligt i sig, men privatiseringen gör också att vi dräneras på ytterligare skattepengar eftersom vi behöver administration för att kontrollera de här verksamheterna. Det blir lite dramatiskt och fel, för det här kan inte enbart läggas på polisen.

Många, inklusive jag själv, menar att det är för lätt att starta aktiebolag, som sedan kan göra planerade konkurser och ta ut riskkapitalvinster. Ekobrottsmyndigheten är en jätteviktig del för att hantera den typen av brottslighet.

Jag skulle också vilja nämna bedrägerierna. Där är det intressant – vilket jag också har fått inblick i via insynsråden hos polisen – att det inte alltid är så lätt att samverka med bankerna som vi kanske skulle önska. Det är inte alla banker som ens går att nå efter klockan fyra på dagen för att till exempel bromsa en misstänkt eller till och med uppenbart illegal transaktion.

Vi kan också se att det från andra håll har gjorts påstötningar på bankerna om att de skulle kunna offentliggöra vilka bedrägerier de eller deras kunder har varit utsatta för. Vi kan fundera på om vi inte skulle kunna ha ett trygghetsindex, där de banker som har hanterat de här frågorna bäst får ett plus och en konkurrensfördel. Det kanske vore väl så viktigt som att enbart jämföra räntesatser, som i dag. Det finns alltså andra spår som skulle kunna underlätta för polisen i deras arbete.

Ett annat viktigt område är förstås rekryteringen av de unga in till kriminella nätverk. Där kommer vi återigen in på att man ibland konkurrerar om resurser för den grova organiserade brottsligheten och det vanliga våldet, som är mäns våld mot kvinnor och barn. Men de här hänger ihop, både direkt och indirekt. Det borde inte vara någon konkurrens, utan man borde se detta som ett starkt samband.

Det gäller inte minst när det handlar om barnen och rekryteringen av barn och unga till kriminalitet. Nästan alla, både de som är aktiva inom polisen och de som är aktiva inom barnrättsorganisationerna, säger att samtliga de här unga utsatta har upplevt våld i hemmet. Utan sårbara barn skulle vi inte ha någon rekrytering. Hjälparbetare börjar med jämna mellanrum gråta när de hör barnens berättelser.

Här har vi också en allvarlig signal. Vi måste agera tidigt för barn som har upplevt våld. Det ska också sägas att barnen, särskilt pojkarna, lär sig ett aggressivt beteende som skapar makt via pappan som slår mamman. Det här är belagt både i forskning och i evidens, som jag kan hänvisa till. Pojkarna lär sig alltså att använda våld som maktmedel.

Numera kan vi också tydligt se att det inte enbart handlar om pojkarna, utan även flickor kan attraheras av de här machobeteendena och själva börja utöva dem. Barn är alltså ofta extra utsatta både som offer och som förövare, och på lite olika sätt. Flickorna är lite värre utsatta på grund av att de ofta kan vara utsatta också för sexualiserat våld.

Här har vi möjligheter att agera starkare och samverka med skolan. Vi markerar vikten av orosanmälningar så att andra samhällsinstanser kommer in och uppmärksammar barnfridsbrottet tillsammans med att man kan fylla på med sociala insatser.

Det är uppenbart att vi har nya utmaningar via gejmingvärlden. Här borde polisen kunna vara aktiv både i olika klubbar, som aktivklubbarna, och på nätet för att fånga upp risker och börja agera mot att man rekryterar den vägen. Här är det framför allt högerextremismen som har gjort sig känd och som på de här vägarna sprider sina ideologier och rekryterar på ett väldigt dramatiskt och otäckt sätt.

Jag kan inte heller låta bli att nämna vikten av att uppmärksamma de kriminella gängens relation till prostitution, människohandel och våldspornografi. Detta är stora inkomstkällor för dem, och här har vi alldeles för låg bevakning, i stort sett över hela landet, även om det finns några orter som har fokus på denna typ av aktiviteter.

Avslutningsvis är det viktigt, vilket också Riksrevisionens rapport markerar, att ha både spets och bredd när det handlar om kompetens. Det måste finnas de som är väldigt duktiga men också en bred kompetens ute i verksamheterna så att man verkligen blir en lärande organisation. Vi behöver lyfta upp de kvantitativa målen för kompetens och metodutveckling och markera hur viktiga de är.