Herr talman! Tack till Mats för hans sakliga inlägg! Det är underbart att höra en sverigedemokrat som inte pratar om massinvandring.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna.

När polisreformen genomfördes 2015 var ambitionen otroligt tydlig. Det var en tydligt pekande hand från politiken. Vi skulle få en samlad, effektiv och närvarande polis. De gamla länspolismyndigheterna skulle slås ihop till en nationell myndighet på samma sätt som Kriminalvården. Man skulle hålla ihop styrningen och stärka förmågan och samtidigt komma närmare medborgarna.

Ambitionerna var således höga, inte minst när det gällde den lokala närvaron. Det var väldigt tydligt att det var ett löfte från politiken. Polisen skulle komma närmare människor och känna sina områden. Polisen skulle arbeta mer brottsförebyggande och möta vardagsbrottslighet på ett mer effektivt och vardagsnära sätt med ökad lokal kunskap.

Nu har Riksrevisionen granskat det här. Hur har det slagit ut? Man har dessvärre kunnat påvisa att intentionerna i de här avseendena inte har uppnåtts. Det är hård läsning för myndigheterna men också för politiken.

För övrigt kan jag bara säga: Älskar vi inte Riksrevisionen, vi som sitter här inne? Älskar vi inte även Statskontoret? Älskar vi inte Brottsförebyggande rådet? Tillsammans med akademi och medier granskar de ända in i märgen de beslut som vi fattar här inne. Svensk revision och svensk granskning av myndigheter är på många sätt i världsklass. Jag tycker att vi ibland behöver säga det till varandra.

Riksrevisionen konstaterar att Polismyndigheten har fått stora anslagstillskjutningar efter och under reformen. Anslagen har ökat mer än någon annan gång i historisk tid. Ökningen med 10 000 nya polisanställda och en fortsatt expansion, som vi befinner oss mitt inne i, har inneburit att polisens operativa förmåga har fått en betydligt större kostym.

Men resultaten har inte riktigt följt med. Riksrevisionen pekar bland annat på att färre brott klaras upp inom många brottskategorier och att personuppklaringen har minskat i många delar sedan reformen. Det är inte acceptabelt. Det borde bekymra oss alla.

För medborgarna är inte polisreformen en organisationskarta. De bryr sig i grund och botten inte om det är en eller många myndigheter som ska reda upp de problem som de står inför. För dem handlar det om något mycket enklare: Kommer polisen när man behöver hjälp? Kan man lita på det? Finns det någon att tala med i ens område som man känner till namnet på? Finns det lokal närvaro innan brotten sker, eller kommer polisen bara med blåljusen på? Det är mot de förväntningarna som reformens löfte måste prövas.

Vi socialdemokrater delar i mångt och mycket Riksrevisionens kritik. Vi tycker absolut inte att allt har blivit sämre. Många polisanställda gör ett fantastiskt arbete varje dag, och vi följer det och ser hur de kämpar. Men vi måste våga tala klarspråk om styrningen och organisationen.

Vi har till exempel kunnat se att resurserna har gått inåt och uppåt. Enligt Riksrevisionen har 3 700 anställda – en anmärkningsvärd siffra – flyttats inåt och uppåt mellan 2017 och 2024, vilket har lett till att lokalpolisområdena i mångt och mycket har tömts på kunnig personal. Det är tvärtemot de intentioner vi hade med den här reformen från början, så 3 700 är en avgörande siffra.

Nu ska det också sägas att herr Strömmer, justitieministern, har tagit till sig det här och jobbar med det väldigt tydligt. Vår rikspolischef och biträdande rikspolischef har haft starkt fokus på att få betydligt bättre närvaro i lokalpolisområdena. Och de gör det bra. Både Strömmer och rikspolischefen, kan jag som oppositionspolitiker ändå säga, har skiftat fokus och gör det bra i den del som kritiken gäller.

Vi måste komma ihåg att en polisbil inte är samma sak som en polis som känner området. En tillfällig förstärkning är inte samma sak som lokal närvaro. En helikopteröverflygning kan inte ersätta en erfaren områdespolis. En digital kontaktväg är inte samma sak som en lokal polisstation.

Vi socialdemokrater har två konkreta förslag i den här delen.

För det första måste resurserna styras mot den lokala nivån. Vi behöver betydligt fler närvarande och lokalt förankrade poliser som känner både medborgarna och området. Det handlar inte enbart om nostalgi – men lite, kanske – utan det handlar om att staten måste kunna garantera verklig polisiär närvaro. Det gäller naturligtvis även utanför storstäderna.

Jag vill också lyfta fram att Stockholm har haft otroligt stora problem med att bemanna sina lokalpolisområden. Detta kanske också avspeglar sig i de problem man har haft i de utsatta områdena i vår huvudstad.

För den andra delen, som vi socialdemokrater brukar säga, vill vi också ha ett akutstopp för nedläggningar av polisstationer – ett moratorium, för att använda ett mer komplicerat ord. Vi har under en längre tid kunnat se att man har stängt polisstationer över hela landet. Man kanske byter namn på dem, och framför allt förändrar och försämrar man tillgängligheten för medborgarna. Vi tycker att detta måste stoppas till varje pris.

Vi satte ned foten redan i somras och har varit tydliga i detta: Stäng inte fler polisstationer i vårt land! Vi har i insynsrådet fått rapporter om att polisledningen har lyssnat i den delen, och det är positivt.

Den andra delen i vår reservation handlar om att vi vill se över möjligheten till reglerad inställelsestid för polisen. I dag finns ett sådant system inom räddningstjänsten, och vi behöver egentligen ha en helt ny ordning som inte bara garanterar en diffus förhoppning utan också att polisen ska komma i tid. Det är ett ska-krav, och det är ett av våra förslag i reservationen.

Polisen är en del av vårt vackra samhällskontrakt. När människor betalar skatt, följer lagen och gör rätt för sig måste de också kunna lita på att samhället finns där när det är som trasigast och när det händer någonting jobbigt. Det gäller storstädernas utsatta områden, det gäller mindre kommuner och glesbygd och det gäller företagare, äldre, unga och brottsoffer.

En närvarande polis handlar inte bara om ordning och reda, utan det är en fråga om tillit till samhällskontraktet. Därför behöver principerna i 2015 års polisreform tas på största allvar, och precis som Riksrevisionen på ett utmärkt sätt har gjort får vi fortsätta att följa utvecklingen framöver.

(Applåder)

(forts. § 12)